Nytt EU-direktiv vill öka insynen i lönesättningen

Bestämmelserna i det nya direktivförslaget ska göra det lättare att upptäcka om arbetsgivare inte betalar lika lön för likvärdigt arbete och att få sina anspråk rättsligt prövade för den som anser sig diskriminerad. Några exempel:

• Den som söker arbete ska ha få information om vilken ingångslön eller vilket löneintervall som gäller för arbetet, utan att behöva fråga om det. Arbetsgivaren får inte fråga vilken lön den arbetssökande har haft i tidigare anställningar.
• De anställda ska få en beskrivning av vilka kriterier arbetsgivaren använder för att bestämma lönenivåer och karriärutveckling på arbetsplatsen. Den enskilda arbetstagaren ska dessutom ha rätt att få information om hur hennes egen lön förhåller sig till de genomsnittliga lönerna och om lönenivåerna uppdelade på kön för de grupper av anställda som utför samma eller likvärdigt arbete.
• Varje år ska arbetsgivare med 250 anställda eller fler publicera en detaljerad statistik över löneskillnader mellan kvinnor och män på sin webbplats. Om löneskillnaderna är fem procent eller mer måste arbetsgivaren också tillsammans med arbetstagarnas företrädare (i Norden de fackliga organisationerna) genomföra en lönekartläggning för att ta reda på om skillnaderna beror brott mot likalönsprincipen. Om arbetsgivaren då inte kan motivera skillnaderna med objektiva och könsneutrala principer blir arbetsgivaren skyldig att avhjälpa problemet.
• Direktivförslaget innehåller också en rad processrättsliga bestämmelser som tillsammans innebär att en arbetstagare som anser sig diskriminerad ska kunna gå till domstol utan att riskera att få betala höga rättegångskostnader. Bevisbördan för att det inte har förekommit lönediskriminering ska ligga på arbetsgivaren och eventuella tveksamheter ska bedömas till arbetstagarens fördel.

Till skillnad från det omstridda direktivet om tillräckliga minimilöner säger det nya förslaget inget om nivån på lönerna. Därmed är det inte heller fullt lika kontroversiellt i Norden. I de utredningar som Europeiska kommissionen gjorde innan förslaget lades fram hänvisade den också till goda erfarenheter i Danmark och Sverige av regler om ”pay transparency”. Om förslaget anats i sin nuvarande form blir direktivreglerna i själva verket blir betydligt mer detaljerade än de som gäller här.  

Följaktligen är de danska och de svenska arbetsgivarna på den privata sektorn uttalade motståndare till att detta alls regleras på EU-nivå, och menar att kommissionen än en gång klampar in på det som är arbetsmarknadsparternas område. De reaktioner som har hörts från den fackliga sidan är än så länge mer avvaktande. Som utgångspunkt är de positiva till att insynen i lönesättningen ökar, men håller fortfarande på att analysera texten bit för bit för att se ifall den lämnar kollektivavtalsparternas avtalsfrihet i fred. Det är ingen vild gissning att de kommer att uppfatta vissa av de många detaljerade reglerna som oproportionella.