Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Artikler i Innsikt og analyse i Nordsjödykaren - arbetslivsskildring som går på djupet
Nordsjödykaren - arbetslivsskildring som går på djupet
Nyhet

Nordsjödykaren - arbetslivsskildring som går på djupet

| Text: Björn Lindahl, foto Hans Claesson.

Trots den stora betydelsen för Norges ekonomi är arbetslivsskildringarna från oljeverksamheten få. Nu har det kommit en bok om den märkligaste av de nya yrkesgrupper som skapades – djuphavsdykarna. Den är skriven av en svensk, Hans Claesson.

Norge firar i dessa dagar att det är 50 år sedan det hittades olja i Nordsjön. Samtidigt invigdes det tredje största oljefältet hittills, Johan Sverdrup.

Genom oljeskatter och statens ägarandel i Equinor får den norska staten ungefär 250 miljarder kronor per år. Det motsvarar nästan en femtedel av statens inkomster.

Det hade inte varit möjligt utan Nordsjödykarna, som det skrivits böcker om, men det har aldrig skrivits en bok av en nordsjödykare, påpekar Hans Claesson.

Han är idag 69 år och tar kontakt med AiN i förbindelse med den norska TV-kanalen NRK:s serie ”Lykkeland”, som skildrar de första åren när oljeverksamheten kom till Norge.

- Är du intresserad av att få veta hur det egentligen var? frågar han.

Det norska ”oljeäventyret”, som det brukar kallas i Norge, började när en amerikansk chef för oljebolaget Phillips Petroleum var på semester i Nederländerna 1960. Mitt i tulpanfälten såg han oljetorn av samma sort som han var så van vid i hemstaten Oklahoma. Nederländerna hade hittat ett av världens största naturgasfält, Groningen.

Ingen hade räknat med att det fanns möjligheter att hitta olja och gas i den delen av Europa. Men tanken slog honom: Vad om samma geologiska strukturer fortsatte ut i Nordsjön? Fler oljebolag hade kommit på tanken och hade redan undersökt möjligheterna att leta utanför Storbritannien. Men Phillips Petroleum var de första som kontaktade norska myndigheter.

Foto: Hasse Claesson

Hans Claesson var med när det startade. Han var Sveriges första USA-utbildade djuphavsdykare, 22 år och höll på att krossa benet på sitt första uppdrag i Nordsjön, när en brottsjö slog in över dykfartygets arbetsdäck och lasten av gastuber slets loss.

Samtidigt drömde den unge Hans Claesson om att bli dykare. Han hade läst böcker En världsomsegling under havet av Jules Verne och Den tysta världen av Jaques-Yves Costeau. Mitt i Stockholm döks det efter regalskeppet Wasa.

Han utbildade sig tidigt till sportdykare, ansökte senare om att bli röjdykare under värnplikten, men fick nej. Efter militärtjänstgöringen åkte han istället till Kalifornien där det fanns en yrkesskola för djuphavsdykare. Den 6 februari 1973 reste han til Stavanger för en jobbintervju. Han blev omedelbart anställd. Åtta timmar efter att han lämnade Stockholm satt han redan i en helikopter på väg ut i Nordsjön.

När oljeindustrin började leta efter olja och bygga produktionsplattformar i Nordsjön hade den bara erfarenheter från mycket grunt vatten i Mexikanska bukten. I Nordsjön hittades de första fälten på 70-80 meters djup. Det låter inte så mycket, men om det vid havsytan är en atmosfärers tryck, eller en bar, ökar detta med en bar var tionde meter. På 80 meters djup är det nio bar.

- Då är luften så komprimerad  och tjock att det känns som den rinner mellan fingrarna när man rör handen inuti en dykarklocka, säger Hans Claesson.

Vid dykning tar kroppens vävnader upp andningsgasen.  Om uppstigningen sker för snabbt frigörs gas och formar små bubblor som snabbt kan bli så stora att de orsakar nervsmärtor eller stopp i blodcirkulationen. Det kallas för dykarsjuka och kan vara dödlig. 

Uppstigningen måste därför ske gradvis så att kroppen hinner anpassa sig. Men ju djupare man dyker och ju längre tid man är nere, desto mer tid tar det för kroppen att anpassa sig. Ett halvtimmes dyk till 80 meter kräver drygt två timmar dekompression, ett entimmes dyk kräver tio timmar dekompression. 

Lösningen är att ha en tryckkammare vid ytan, på en plattform eller fartyg, Dit förs dykaren i en dykarklocka efter att jobbet utförs och kan då dekomprimeras gradvis.

Foto: Hans Claesson

Dykarklockan används för att frakta dykarna upp och ned i vattnet. Klockan ansluts till en tryckkammare på däck som dykarna kan krypa in i och uppehålla sig med samma tryck som där de jobbar och under de långa dekompressionerna.

För att kunna andas under så högt tryck blandas den lätta gasen helium in i luften som dykarna andas. Det gör att de får en ”Kalle Anka”-röst, som när man andas in helium från en partyballong.

Allt detta har beskrivits förut i många reportage, men vad Hans Claesson gör är att beskriva i detalj hur uppdragen skedde, väntetiderna, jargongen, farorna, men också tristessen och monotonin när man var instängd i en tryckkammare, alltid lite frusen och med mat där bara det som var mest kryddat smakade någonting.

Målet var att få med så många moment som möjligt och skildra det precis som det var. Jag har mycket anteckningar, loggböcker och min egen dykloggbok där jag noterat det som skedde, säger Hans Claesson.

Dessutom har han flera hundra brev han skickade hem till sin fästmö och senare fru, finska Tuulikki. 

Foto: Hans Claesson

Det var stora dimensioner redan på Hans Claessons tid som dykare i Nordsjön. Här har han fotograferat en kollega på ett av plattformsbenen på produktionsplatformen Gulftide vars botten, högt däruppe, träffades av brytande sjö under svåra stormar.

Detaljnivån i beskrivningarna är stor och även om konversationerna är rekonstruerade var det ungefär så det lät. Ett av uppdragen var att hitta en läcka på ett rör som användes för att fylla råolja på tankfartyg.

"Så släpper bottendörren tätningen. Han sjunker omedelbart ned i det mörka vattnet, och blir stående på botten rakt under klockan.

"Dykaren lämnat klockan" får han ur sig och hör Norman svara direkt "Roger, dykaren lämnat klockan." Få se här nu tänker han och försöker lokalisera sig. Det är banne mig helt becksvart. Knappt en meter sikt. Men vänta, där borta är strålkastaren. Ser mer ut som ett stearinljus än en 1 000 wattare."

Efter att ha skrapat bot sedimentet från röret han ska undersöka för att läsa märkningen följer han röret och känner runt det med händerna för att vara säker på at inte missa läckaget.

"Så hör han det och strax därefter ser han hur bubblorna strömmar upp. Jo, det är ett tydligt brott på röret!

"Surface! Brott på utsidan av första flänskopplingen, invid svetsfogen. Jag fortsätter utåt!"

Dykarna var inte bara plattformbyggarnas ögon och öron. De reparerade också de skador som uppstod. Mycket riskfyllt var det när ankarkättingarna för de nybyggda betongplattformarna skulle kapas inför bogseringen ut i Nordsjön. Att bränna av de grova kättingarna var ett mandomsprov, berättar han.

-  För att den skulle kapas rätt var man tvungen att bränna av den jämnt hela vägen runt, annars kunde det uppstå fickor med ånga som kunde explodera. Det var mycket nerver när man satt där och gröpte ur sextumskättingen. Det kunde ta 5 - 10 minuter. Den grova ankarkätting var så spänd att det ena ögonblicket var den där och i det andra ögonblicket var den inte där.

Hans Claesson avancerade snabbt, och blev dykledare. Samtidigt investerade han i och utrustade ett eget dykfartyg som han fick uppdrag för i Stavanger vid slutmonteringen av betongplattformarna Cormorant A och Brent C. Då var också Tuulikki med.

Ansvaret som dykledare var stort:

"När han ser dykarna på TV-monitorerna slås han av tanken att dykrna därinne på något sätt måste ha tagit begreppen tålamod, tolerans och tillit till någon ny, högre nivå. Eller kanske en djupare nivå? Instängda som de är i ett stålrör, tillsammans med människor någon annan valt ut och helt beroende av att supportgänget på utsidan gör allting rätt."

Det skedde aldrig någon dödsolycka på något av de dykteam som Hans Claesson arbetade i, eller ansvarade för. Tio dykare dog i den norska sektorn under åren 1967- 1979. Men under samma period omkom 34 i helikoptertransporter till och från plattformarna. 25 dog av att falla ned från hög höjd under arbetet med att bygga upp och underhålla plattformarna. 19 personer dog under lassning och lossning eller av explosioner.

Den största olyckan skedde ett år senare, då bostadsplattformen Alexander L Kielland kapsejsade i en storm och 123 människor omkom.

Men då hade redan Hans Claesson återvänt till Sverige, efter drygt fem år som nordsjödykare.

Vad tycker han då om NRK-serien "Lykkeland" som visats i flera nordiska länder?

- Jag tycker att det är ett bra drama, allt i allt, med rätt tidskolorit. Man kan ju alltid peta i detaljer. Att dykarklockan sliter sig under vattnet i en scen är inte så realistiskt. Då väger den ju nästan ingenting. Det hade varit mer realistiskt att vajern gick av när den lyftes över vattenytan, påpekar han.

Foto: Förlaget

Hans Claesson idag. Bokens hela titel är Nordsjödykaren. Roman om en yrkesresa från dröm till verklighet. För mer information om boken: Läs mer

arkivert under:
Ekofisk i storm

"Trots det gråa halvdunklet och allt saltskum som flyger förbi kan han tydligt urskilja att vågens brott slickar undersidan av Ekofisk-plattformarna. --- De kan inte annat än stirra förhäxade på vågen som närmar sig med en extremt hög hastighet. Synen av vågbrottet, ett rykande inferno, och av ljudet, när det passerar på hundra meters avstånd och på mindre än någon sekund passerar förbi dem - detta kommer de aldrig att glömma."

Bilden ovanför togs av Hans Claesson. Beskrivningen från "Nordsjödykaren".

Lykkeland

Illustration: NRK

Den norska TV-kanalen NRK har gjort en serie om de första åren när oljeverksamheten kom till Stavanger, skildrad bland annat genom ögonen av borgmästarens sekreterare och en ung nordsjödykare.

Läs om flera yrken

Här har vi samlat några artiklar om andra yrken.

Läs mer:
h
This is themeComment