”Kollektivet behövs för individens trygghet”

Tyvärr har vi tappat lite av det nordiska perspektivet på senare år, eftersom vi har fokuserat så mycket på det europeiska. Men det finns en europabild av den nordiska modellen och den tycker jag vi ska vårda, säger Wanja Lundby-Wedin.

Hon börjar tala nordiskt samarbete så snart vi möts. Hon och representanter för de nordiska ländernas fackliga centralorganisationerna möts flera gånger per år och börjar allt mer tala om hur de kan agera tillsammans för att ge tyngd åt den nordiska modellen.

Den handlar om de starka fackliga organisationerna i Norden och den reglering av arbetsmarknaden som sker genom de för övriga Europa ovanliga kollektivavtalen, möjligen med undantag för Tyskland. Med de nya sysselsättningsreglerna i Europa så ställs nya krav på vad arbetsmarknadens parter ska göra och allt fler förhandlingar sker också på europeisk nivå.

- Om vi går samman i Norden och verkar för gemensamma idéer och lösningar så blir vi en starkare kraft i det europeiska samarbetet, som annars ofta domineras av de stora nationerna, säger hon.

Wanja Lundby-Wedin talar sig varm för arbetslivets förnyelse, för det goda arbetet som präglas att rättvisa möjligheter, av inflytande, utveckling och egenmakt.

Var och en ska kunna påverka sitt arbete så att det finns möjlighet att ta ansvar för egen hälsa. Hennes grundsyn är att alla vill göra ett gott arbete och att ingen arbetstagare skulle missbruka varken större frihet eller ett ökat inflytande. Men det goda arbetet skapas inte genom några få mönsterarbetsplatser eller enskilda arbetsplatser. Att uppnå en varaktig kvalitet i arbetet är en långsiktig process och för den krävs en strategi.

- Tänk om vi i Norden kunde trycka på att hållbar utveckling, som är temat för toppmötet i Göteborg i juni, inte bara är traditionell miljöpolitik utan att det långsiktigt hållbara handlar om miljö, arbetsliv och ekonomi. Att arbeta för att förena en långsiktig hållbar miljö, med långsiktigt hållbar tillväxt och en förnyelse av arbetet som inte utestänger eller slänger ut människor i förtid, säger Wanja Lundby-Wedin.

I september förra året blev hon LO:s första kvinnliga ordförande någonsin. Då hade hon varit fackligt aktiv sedan 1972.

- Jag önskar att jag kunde säga att det var en speciell fråga som drev mig in i facket, men så var det inte. Men jag har alltid känt väldigt starkt för frågan om rättvisa och det har präglat mig, säger Wanja Lundby-Wedin.

Hon hade just börjat som nyutbildad undersköterska på Danderyds sjukhus när hon fick uppmaningen att bli kontaktombud. Det brukade vara undersköterskans uppgift fick hon veta. Wanja Lundby-Wedin kände sig osäker och tvekade först, men tänkte att ”jag kan väl alltid sätta upp lite papper på anslagstavlan”.

Men den villfarelsen togs snabbt ur henne och snart avancerade hon till skyddsombud. I dag sitter hon i LO-borgen i det, för svenskt arbetsliv, så anrika ordföranderummet med utsikt över Norra Bantorget i centrala Stockholm. ”Det syns väl att det är en kvinna i det här rummet numera”, säger hon och skrattar och pekar på torkade rosor och krukväxter. Så blir hon allvarlig.

- Jag inser att det är något historiskt att LO för första gången valt en kvinnlig ordförande, men jag tänker inte på det till vardags. LO är en institution och det är viktigt för det ger makt. Men LO är också, med sina två miljoner medlemmar, Sveriges största folkrörelse och att bibehålla det är viktigare för mig egentligen.

Att medlemmarna bildar opinion och tydligt säger ifrån är svaret på många frågor. Det handlar om löftet som vi gav varandra. Att inte sälja sig till lägre lön eller sämre arbetsvillkor utan att tillsammans balansera arbetsgivarnas makt. Ser man inte det så nyttjar man inte fackets kraft, säger hon bestämt.

I Sverige, liksom i övriga Norden, är arbetsmiljölagstiftningen stark liksom den fackliga organisationsgraden. Ändå rapporteras gång på gång att sjukskrivningar skjuter i höjden och begrepp som stress och utbrändhet är ständiga teman. Men att sjukskrivningar skjutit i höjden bör inte lastas facket, hävdar Wanja Lundby-Wedin. När den ekonomiska krisen drabbade Sverige i början på 90-talet pressades facket tillbaka och den fackliga energin gick åt till att hjälpa de som blev arbetslösa eller riskerade att bli det. Och de som hade kvar sina jobb slet hårdare än någonsin i anorektiska organisationer och hade inte tid eller var för rädda för att protestera. Men förmodligen hade läget varit betydligt sämre utan arbetsmiljölagstiftning och den starka organisationsgraden. Trots allt ökade antalet fackliga medlemmar under 90-talet och det tyder på ett förtroende, menar hon.

- Jämför man med andra länder har vi ändå haft färre antal arbetsolyckor och mindre utslagning från arbetslivet. Men visst kan man tycka att det borde varit bättre, säger Wanja Lundby-Wedin.

Hon efterlyser tydligare krav på arbetsgivarna i arbetsmiljölagstiftningen. I dag är skrivningen som slår fast att arbetet ska anpassas efter den enskilde långtgående, men reglerna är inte tydliga nog för att driva till en rättslig tvist. Därför borde kravet på systematiskt arbetsmiljöarbete regleras hårdare.

Wanja Lundby-Wedin kan också tänka sig att skärpa kraven som rör korttidsanställningar. Antingen genom att arbetsgivaravgiften höjs för korttidsanställda eller att man slår fast att den fasta anställningen ska vara norm.

- Det är ju ofta kombinationen av fysiskt tungt arbete, förslitningar, för lite personal, alla får jaga på och ständigt känna att man inte riktigt hinner. Allt har sitt ursprung i en organisation som inte är anpassad efter vad som är bra för människan. Det är brist på inflytande och kompetensutveckling. Löser man det får man bättre arbetsmiljö, säger hon.

Wanja Lundby-Wedin har egen erfarenhet. Hon jobbar ofta 60 timmar i veckan, men hon kan styra sitt arbete och det är det som har gjort det möjligt att ”få ihop det”. Hon har alltid vetat att hon kan komma hem till sina barn när de behövt henne. Att kombinera yrke och familj, är en av de saker hon känner hon kan bidra med som LO:s första kvinnliga ordförande. Liksom hon kan använda sin bakgrund i vården, ett område där det  fortfarande återstår mycket att göra arbetsmiljömässigt.