Okunskap om nanopartiklar växande risk i jobbet

I Finland hanterar ungefär 800 företag nanomaterial i sin dagliga verksamhet, vilket innebär att 22 000 personer på något sätt berörs av olika ämnen och ett par tusen är personer är direkt exponerade för nanomaterial. Dessa är små former av ämnen, till exempel metall, som kan ha helt andra egenskaper än i sin större form.

Långtifrån alla är medvetna om riskerna, men Beneq med 130 anställda i Esbo hör till föregångarna när det gäller nanosäkerhet på arbetsplatsen. Företaget tillverkar bildskärmar för extrema förhållanden och säljer utrustning och tjänster för ytbeläggning, så kallade tunnfilmslösningar. Företaget använder en ytbehandlingsmetod som utvecklats och ursprungligen patenterats i Finland, Atomic Layer Deposition, ALD, vilket innebär att ett tunt lager av atomer appliceras på en yta för att skapa vissa egenskaper som korrosionsskydd.

- Vi har inte längre en produktion där nanopartiklar är ett egentligt problem. Vi har frångått processer som frigör partiklar, säger marknadsföringsdirektör Joe Pimenoff.

I stället måste skyddsdräkter användas för att hindra partiklar från dem som jobbar i renrummen från att kontaminera produkterna. Arbetsprocesserna har planerats så att bara ett fåtal specialutbildade personer behöver använda skyddsdräkter och masker, och gruppen roterar mellan olika arbetsställen i renrummen.

- En liten partikel på fel plats leder lätt till att produkten måste kasseras. 

Rätt attityd

Pimenoff, som ofta föreläser om nanosäkerhet, säger att allt handlar om rätt attityd, att känna till riskerna och ha rätt information. De som arbetar i renrummen har fått sin utbildning som gesäller. Nyanställda lär sig de olika momenten genom att arbeta ihop med någon som är erfaren. Likaså installeras maskinerna hos kunderna av Beneqs egna experter som kör igång dem.

Beneq grundades 2005 då det rådde något av en nanoteknikboom i Finland. Innovationsfonden Tekes hade satt igång ett nationellt utvecklingsprogram och kapitalinvesterarna anade stora vinster.

- Vi red på nanoboomen i kanske fem år, men nu har nanotillämpningarna fått riktiga namn och mognat till riktiga produkter.

Bildskärmarna används främst för militära tillämpningar där temperaturskillnaderna är stora, som på stridsflyg, och i olje- och gasindustrin. Där en LCD-skärm utan värmare blir långsam vid noll grader, står stilla vid -20 grader och går sönder vid -40 grader så kan Beneqs skärmar användas ännu vid -60 grader.

Beneq måste ta ett ansvar för att de produkter som säljs hanteras rätt i hela kedjan till slutkunden, till exempel självrenande glas som skärs till och används i byggnader. Självrenande glas, som kan tillverkas med maskiner Beneq levererar, har en yta av titandioxid, ett genomskinligt oxidskikt, som bryter ner organiskt material, allt från sot till fågelbajs.

Asta Ollila är utrustad för att arbeta med ytbeläggning i renrummet.

Bättre kunskap

Kai Savolainen som är vid Arbetshälsoinstutet i Helsingfors håller med om att företagen ha bättre kunskap om vilka material de hanterar.

- Häromdagen förde jag bilen till tvätt och de erbjöd nanobehandling på fönstren. Jag frågade vad det är och ägaren eller arbetsledaren sade att det är vax med titandioxid som gör att smutsen inte fastnar. De anställda hade ingen aning om vad nanomaterial är för något, säger han.

Det finns ungefär 300 000 olika typer av nanopartiklar, av vilka mellan femtio och etthundra används kommersiellt. Deras egenskaper kan vara väldigt annorlunda jämfört med större partiklar av samma material. Det finns ett femtontal typer av nanopartiklar som människor är extra utsatta för och som myndigheterna därför håller ögonen på. En typ är kimrök (på engelska carbon black), kolpulver som framför allt blandas i däcksmassa för att göra bildäck mera slitstarka och tåliga för UV-ljus. Kimröken frigörs i luften när däcken slits. Kvarts blandas i cement för att göra byggnadskonstruktioner starkare. Titanoxid används för att tillverka beläggningar som avstöter smuts, till exempel blandas det i målfärger, men även solkrämer och kosmetika. Kolnanorör finns i ett stort antal varianter och används till exempel för att göra bakteriedödande material i kläder eller tillsätts i bensin för att förhindra knackning i bilmotorer.

Kai Savolainen säger att det viktigaste är att arbetsgivarna försäkrar sig om att det vilken typ av material de arbetar med, vilket kan vara en utmaning för små företag med begränsade resurser. Dessutom är definitionen av nanomaterial inte tydlig och det finns materialblandningar som gör det ännu svårare att slå fast vilket gör också bidrar till att kemikalieverket får väldigt få anmälningar

Riskerna med nanopartiklar har dykt upp i debatten först under de senaste tio åren. I EU:s kemikalieförordning REACH, som blev klar 2006, nämns nanomaterial inte alls även om de räknas som kemikalier.

Många varnar för riskerna med ohejdad teknikutveckling i kombination med att forskningen kring hälsoeffekterna ligger tio år efter. Försäkringsbolaget If har till exempel placerat nanomaterial på sin topp-tre-lista över de mest allvarliga framtida riskområdena.

Inte jämförbart med asbest

Ofta jämförs nanopartiklar med asbestfibrer.

Asbest, ett silikatmineral, togs i bruk i slutet av 1800-talet som ett mycket bra isoleringsmaterial och användes allmänt ända fram till 1960- och 1970-talen. I USA är ämnet fortfarande tillåtet trots att kopplingen mellan asbestfiber och lungcancer är säkerställd sedan snart ett hundra år och miljoner människor har dött i asbestrelaterade sjukdomar. I Storbritannien skördar asbest fortfarande fler dödsoffer än trafiken.

Kai Savolainen säger ändå att jämförelsen med asbest haltar. Asbest består av långa och smala fiber medan det inte finns någon enhetlig grupp av partiklar inom nanomaterial. Längden varierar och de flesta har formen av små bollar.

- Det har producerats ungefär hundra former av kolnanorör i laboratorier av vilka något tiotal har undersökts och en form kan möjligen orsaka cancer. Det materialet har dragits bort från marknaden.

Den största delen av nanomaterialen har inte testats alls och de kommer ständigt nya produkter in på marknaden. Dessutom används nanomaterial i så små mängder att de inte kommer över tröskeln på ett ton då de ska registreras hos den europeiska kemikaliemyndigheten ECHA. Problemet är att forskning om nanomaterial och hälsa är väldigt komplicerad och dyr, en studie av ett enda ämne kostar flera miljoner euro att genomföra.

- Olika typer av nanomaterial ger upphov till olika slag av hälsoeffekter. En del av effekterna kan vara skadliga, medan andra också kan ha en gynnsam effekt på hälsan.

Savolainens råd till företag som misstänker att de inte vet vilka nanomaterial de hanterar är att fråga myndigheterna. Samtidigt bör de reducera personalens exponering för nanomaterial så mycket det är bara är möjligt.

De arbetsplatsmätningar som Arbetshälsoinstitutet gjort i Finland visar att exponeringen för nanopartiklar överlag är liten och omfattarett fåtal personer. Det kan ändå finnas ett mörkertal för små företag har knappast resurser att göra mätningar för mätinstrumentet kostar 200 000 euro, men mindre och billigare apparater börjar dyka upp på marknaden. 

NIVA ger utbildning

The Nordic Institute for Advanced Training in Occupational Health (NIVA) var tidigt ute med utbildning i nanosäkerhet och ordnade den första kursen redan i slutet av det förra decenniet. Hösten 2010 ordnade NIVA, som finansieras av Nordiska ministerrådet, en ”Nordic Tour” med endagsseminarier om ämnet hälsoeffekter och risker med nanopartiklar i alla nordiska länder. Den senaste utbildningen ordnades i Köpenhamn 10-12 november 2014 med ett tjugotal experter och doktorander.