Hektiska dagar när Nordjobbarna strömmade till Norge på 80-talet

Några dagar senare möts vi på hennes kontor på det Skadeförebyggande rådet i Oslo, med utsikt över Slottsparken och med en stor Nordenkarta på väggen.

Hon berättar att hon skulle flytta från Sverige till Norge 1987 och sökte olika jobb, däribland ett som Föreningen Norden annonserade ut. Hon hade studerat nordiska språk på universitetet i Stockholm och dessutom gift sig med sin norska lärare, som fått jobb i Oslo.

- Så jag var nordisk inställd, kan man säga, men inte förberedd på hur stort Nordjobb skulle bli.

Nordjobb hade etablerats 1985 och det första året drevs det av ett konsultföretag. Därefter blev det en stiftelse, med Föreningen Norden som huvudaktör och så småningom finansierat av Nordiska ministerrådet.

- 1987 exploderade intresset för Nordjobb och alla ville till Norge, där lönerna var högst och där nöjeslivet blomstrade. Det var ju innan Internet och jag hade buntar med ansökningar skrivna för hand som låg i halvmeterhöga travar klängs väggen på kontoret, säger Eva Jakobson Vaagland.

Det gällde att sortera ut vilka som verkade lämpligast och att skaffa arbetsplatser och bostäder. Inte alla kom lika väl förberedda. En dansk tjej som fått jobb i Hammerfest fick frågan hur hon hade tänkt resa dit. "Jag tar tåget!", sade hon, omedveten om att järnvägen inte går längre än till Bodö, nästan hundra mil längre söderut.

Brant inlärningskurva

- Jag hade en väldigt brant inlärningskurva på allt som hade med Norge att göra; norska samhällsförhållanden, norsk arbetsmarknad, andrahandsuthyrning av "hybeler", billiga fritidsaktiviteter mm. Men roligt var det – och spännande att få se Norge tillsammans med Nordjobbare, från Kristiansand i söder till Hammerfest i nord, i affärer, fiskeindustri, bryggerier, på Posten, i bank, på IKEA mm.

Hon tänker tillbaka med glädje på alla härliga unga människor, hektiska dagar och de märkligaste problem som skulle lösas; låna ut sängkläder och köksutrustning, trösta när kärleksförhållanden gick i kras, skaffa hem till en kanin som inte fick bo på hybelen, skjutsa någon till akuten mm – förutom att se till att alla skulle ha jobb och bostad. 

- Generellt var alla väldigt positiva och begeistrade för sitt möte med Norge - då som nu kommenterades ölpriserna. Vi hade ju Foreningen Norden - ungdomar som fritidsledare/stödpersoner i alla städer så de som kom hitresande blev ju fort invigda i uteliv, visade de bästa badplatserna och billigaste uteserveringarna.

Paketlösning

- Det är ju en stor fördel med ett program som Nordjobb – att man får mer än bara ett jobb – det var en "pakkeløsning" med jobb, bostad, fritidsaktiviteter och upplärning. 

De flesta Nordjobbare som var i Norge 1987 bodde i Oslo. Enbart IKEA hade närmare 50 Nordjobbare.

- Jag reste ut till IKEA med bärkassar fulla av ansökningar. Eftersom många ansökt om flera länder gällde det också att fördela ansökningarna så att de som inte fick ett jobb i Norge fick en chans i ett annat land. Men jag kunde faxa sex ansökningar – inte 600!

- Det var relativt få norrmän som sökte till Nordjobb. De reste hellre på semester.

Men Eva fick ta hand om en del av problemen med de som reste ut också.

- Det var ju en gemensam nordiska arbetsmarknad, men det fanns märkliga problem som att Island krävde in en egen gravfärdsavgift. Den fick man tillbaka om man inte dog!

- Det tog också tid att finna smidiga ordningar för skattekort. Många stackare fick jobba flera veckor utan lön på grund av att det tog så lång tid att ordna skattekort. Som Nordjobb-konsulent fick man ibland också fungera som bank och låna ut pengar till behövande.

Egen Nordjobbkultur

Det byggdes upp en egen Nordjobbkultur, där ungdomarna fick höra att de inte bara var på ett sommarjobb, men att det också var ambassadörer för sitt eget land. Det var inte något krav, men många ungdomar höll föredrag i lokalföreningarna och visade diabilder hemifrån. 

– Varje tisdagskväll och varje helg var det aktiviteter, studiebesök och utflykter. Nordjobbarna var ju över genomsnittet sociala, utåtriktade och kunniga på olika områden – så vi hade också kvällar när de ledde olika aktiviteter; bl a kurs i mindmapping, danskvällar och teater. Av det mer seriösa inslagen var det kurser i norska och föreläsningar på olika teman.

- Det är ju nästan otroligt att Nordjobb har levt i 30 år! utbrister Eva.

Efter det första året då hon bara jobbade med Nordjobb blev det mammaledigt och sedan tillbaka i olika tjänster på Föreningen Norden där hon till sist blev direktör. Det nordiska arbetet varade i femton år, fram till 2002.

Behövs Nordjobb idag, tycker du?

- Jag tror vi har behov av att gå upp så många stigar som möjligt i Norden och skicka ut "piloter" som kan gå upp stigarna så att andra kan följa efter, för att stärka gemenskapen, möta varandras kultur och sprida "folklig" kunskap . 

- Från Sverige till Norge verkar ungdomarna hitta fram utan stora problem just nu. Den stigen är väl upptrampad – men norrmän behöver en puff för att jobba och studera i Sverige och andra nordiska länder. Utväxlingarna med Nordens ytterområden är också viktig. 

- Det är fint om Nordjobb kan fungera så att man gör större insatser där insatserna verkligen behövs – och ser till att de som deltar verkligen får en god upplevelse. Jag tror på kvalitet mer än kvantitet. Intresset för Norden ligger inte i generna, man kan inte ärva idet utan man måste bli personligt smittad om man ska drabbas av intresse för Norden och nordisk samarbete – och möjligheterna som ligger där. 

- Nordjobb kan vara en god smittkälla och visa vägen till en gemenskap som vi faktiskt är en del av språkligt, historiskt och kulturelt och som kan göra livet rikare, säger Eva Jakobson Vaagland.

Se alla artiklarna i tema