Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Nyheter i Nyheter 2012 i Är Nordens motstånd mot minimilöner osolidariskt?
Nyhet

Är Nordens motstånd mot minimilöner osolidariskt?

| Text: Kerstin Ahlberg, redaktör EU & Arbetsrätt

Lagstadgad minimilön – ska vi ha det? Absolut inte, menar de fackliga organisationerna i Norden, och arbetsgivarorganisationerna håller i allmänhet med. Men ute i Europa har man svårt att förstå deras inställning.

Där förespråkar allt fler att någon form av gemensamma regler om minimilön ska införas i hela EU, och nordbornas motstånd uppfattas som osolidariskt och självtillräckligt, enligt en färsk rapport från forskningsinstitutet Fafo.

Inget av de nordiska länderna har lagstadgad minimilön. Här regleras löner, inklusive minimilöner, uteslutande genom kollektivavtal. I Finland, Island och Norge finns dessutom system för allmängiltigförklaring som innebär att kollektivavtalens minimilöner kan bli bindande för alla arbetsgivare i en bransch.

Bland övriga EU-länder är det bara Italien, Tyskland och Österrike som inte har några lagstadgade minimilöner. Men trots att de flesta länder alltså redan har sådana, finns det en allt starkare opinion både inom Europaparlamentet och den Europeiska Fackliga Samorganisationen (EFS) som förespråkar att EU ska införa regler om en minimilön på 50 – 60 procent av genomsnittslönen i varje land. Bakgrunden är den ökade fattigdom som kommit i finanskrisens spår, att kollektivavtalens betydelse minskar i flera länder och den ökade risk för låglönekonkurrens och social dumpning som följer av den ökande arbetsmobiliteten från öst till väst.

Fackföreningarna i Norden hör inte till dem. De vill inte att staten lägger sig i lönerna över huvud taget, och ännu mindre vill de ha EU-regler på området. Men för att få ett faktaunderlag för vidare diskussioner har landsorganisationerna i Danmark, Norge och Sverige, finska SAK och isländska ASI gett en grupp forskare vid Fafo i uppdrag att ta fram en översikt över hur minimilönesystemen ser ut och fungerar i ett antal länder och analysera vilka förhållanden i de nordiska länderna som kan minska behovet av en lagstadgad minimilön.

Forskarna, Line Eldring och Kristin Alsos, konstaterar att det särskilt är i länder där fackföreningarna är svaga – och kraftigt försvagade jämfört med för några år sedan – som dessa stöder införandet av lagstadgad minimilön. Tyskland, Storbritannien och Irland är klara exempel. Där har organisationerna i stort sett gett upp ambitionen att använda kollektivavtalen som instrument för att främja lönepolitiska målsättningar. Men om minimilön införs i länder där kollektivavtalen har hög täckningsgrad kan det framstå som en utmaning mot systemet.

De konstaterar också att det finns lite forskning om vilken inverkan lagstadgad minimilön har för organisationsgrad och kollektivavtalstäckning. En hypotes är att den kan ha den positiva effekten att den för samman parterna för att förhandla om minimilönens storlek. Den tanken är mindre aktuell i länder som redan har utvecklade partsrelationer, som i Norden. Här handlar diskussionen mer om ifall minimilönen skulle komplettera eller konkurrera med kollektivavtalen.

Forskarna ser flera förklaringar till den nordiska skepsisen. För det första skulle lagstadgad minimilön innebära ett stort avsteg från principen om parternas autonomi och avtalsfrihet som är mycket stark i Norden. För det andra har kollektivavtalen en stark ”smittoeffekt” på lönerna även på områden som formellt inte är täckta av dessa. Men med lagstadgad minimilön skulle det bli acceptabelt att relatera till denna i stället för till kollektivavtalens minimilöner, vilket i längden skulle leda till en stark press på kollektivavtalen. För det tredje fruktar parterna att motiven för att organisera sig kan försvagas på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. På så sätt skulle hela grunden för den nordiska modellen vittra sönder.

Å andra sidan, menar forskarna, skulle det även i de nordiska länderna kunna finnas positiva sidor med att etablera ett rikstäckande golv för lönerna. Också här sjunker organisationsgraden samtidigt som låglönekonkurrensen ökar. En lagstadgad minimilön skulle skydda sårbara grupper på områden där organisationsgraden är låg, och där reglering genom kollektivavtal eller allmängiltigförklaring knappast är aktuell. Det kan också motverka framväxten av nya långlöneskikt och garantera alla arbetstagare en inkomst som de kan leva av. Det vore dessutom ett enkel reglering som är lätt att förmedla till arbetstagare och arbetsgivare, vilket är en fördel särskilt med tanke på utländska företag.

Det är inte troligt att EU-kommissionen skulle föreslå europeisk lagstiftning om minimilön inom en snar framtid. Den har hittills avvisat alla sådana idéer med motiveringen att EU helt enkelt inte har befogenhet att anta sådana regler. Men diskussionerna i Europaparlamentet och EFS om en europeisk minimilönereglering lär fortsätta. Och där uppfattas den nordiska inställningen lätt så att man är mest upptagen av inhemska förhållanden och helt enkelt inte har tagit in hur stort låglöneproblemet är i en del länder. I värsta fall uppfattas de nordiska organisationerna som osolidariska och självtillräckliga.

Utmaningen för fackföreningarna i Norden är följaktligen att vara solidariska med fackföreningsrörelsen i andra länder, men samtidigt motverka generella lösningar som kan störa kollektivavtalssystemet. Med citat från en kollega konstaterar rapportförfattarna att de nordiska aktörerna har ett starkt inflytande i de europeiska organisationerna, men att detta oftare kommer till uttryck i rollen som bromskloss än som pådrivare och som de som sätter dagordningen. Men, menar forskarna, med tanke på deras starka engagemang i att hantera problemen med låglönekonkurrens och social dumpning på hemmafronten borde de tvärtom ha stor potential att vara aktiva och konstruktiva deltagare i utvecklingen av strategier och en politik som europeisk fackföreningsrörelse kan samlas kring.

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment