Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Nyheter i Nyheter 2012 i Facket går tillbaka i nästan hela Europa
Nyhet

Facket går tillbaka i nästan hela Europa

| Text: Gunhild Wallin

Fackföreningarna i Europa har, med undantag av några få länder, under de senaste 20 åren förlorat både medlemmar och inflytande. Förklaringen är framför allt hög arbetslöshet, en mera avreglerad arbetsmarknad och försämrade trygghetssystem, vilket innebär att många arbetstagare är rädda både att ställa krav och att vara med i facket. Flera länders fackföreningar riktar också kritik mot den i deras tycke ganska självgoda nordiska modellen.

Länge var Sverige ett land med en av världens starkaste fackföreningar. Så sent som 1993 var 85 procent av alla anställda med i facket och att vara fackligt ansluten var mer eller mindre en självklarhet.

De fackliga organisationerna behövde inte lägga särskilt mycket energi på rekrytering, medlemmarna kom ändå. Men i mitten av 90-talet vände utvecklingen och organisationsgraden började sjunka med nästan en procentenhet per år.

Framför allt var det de unga, ofta boende i storstäder och verksamma inom servicesektorerna, som vände facket ryggen. 2006 hade organisationsgraden sjunkit till 77 procent. 2007 försämrade den borgerliga regeringen villkoren i arbetslöshetskassan, vilket ledde till massflykt från facken. Det nya systemet innebar att medlemskap i A-kassan blev dyrare. Samtidigt blev utbetalningarna lägre. Särskilt drabbades LO-förbunden eftersom en del i förändringen innebar att förbund med hög arbetslöshet också fick högre avgifter.

På två år lämnade 245 000 medlemmar framförallt LO-förbunden, men också tjänstemannaförbunden. Den svenska organisationsgraden sjönk från 77 till 71 procent.

Ett europeiskt problem

Men den fackliga kräftgången, det vill säga tillbakagången, var inte bara ett problem i Sverige. I land efter land i Europa sågs samma utveckling. Det väckte nyfikenheten hos de två svenska arbetsmarknadsreportrarna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg. De sökte och fick pengar hos svenska LO och gav sig våren 2012 ut i Europa för att ta reda på varför fackförbunden i de europiska länderna förlorat miljontals medlemmar under de senaste decennierna.  De valde att, förutom Sverige, studera fackets utveckling i Tyskland, Estland, Italien och Norge. På det sättet fick de möta människor i både gamla och nya EU-länder, men också i Norge som står utanför EU.  Deras resor resulterade i boken ”Facklig kräftgång - rapporter från Europa”, som publicerades på försommaren i år. Dystra farhågor blev bekräftade. Det står inte särskilt bra till hos de europeiska fackföreningarna i dagens Europa.

- Vi hade låga förväntning på fackets utveckling i Estland redan när vi åkte dit och den bilden bekräftades. Att däremot Tyskland var ett sådant träsk av oreglerade löner och villkor hade jag inte förväntat mig. Generellt var också rädslan större än vad jag hade förstått, säger Tommy Öberg.

Socialdemokratiskt svek

Sedan sammanslagningen mellan Öst- och Västtyskland har antalet fackanslutna arbetstagare i DGB, Tysklands motsvarighet till LO halverats – från 12 miljoner medlemmar till 6,1. I dag är organisationsgraden inom den sammantagna tyska fackföreningsrörelsen nitton procent. Förklaringarna är flera. En förändrad arbetsmarknad har gjort att industrisektorn minskat och att tjänstesektorn ökat, vilket inte gagnat facken.

En annan av förklaringarna är att den röd-gröna regeringen under Gerhard Schröder kraftigt försämrade villkoren för arbetstagarna genom de så kallade Hartz-reformerna, särskilt inom de sektorer där facken tidigare kunde rekrytera medlemmar. Arbetsmarknaden avreglerades, vilket innebär att det i dag finns en rad tillfälliga anställningsformer. I Tyskland finns till exempel idag något som kallas ”mini-jobs”, en slags deltid, vilket innebär att den anställde aldrig kan tjäna mer än 400 Euro i månaden och att arbetsgivaren slipper skatt och sociala avgifter. Också villkoren för arbetslöshetsersättning skärptes genom lägre ersättningar och kortare ersättningstider. Resultatet är att miljoner människor lever med otrygga anställningar och låga löner och konsekvensen har blivit att många accepterar allt sämre villkor av rädsla för att bli arbetslösa. Det är till exempel verkligheten för många av de kvinnor som säljer lyxvaror längst de stora tyska städernas paradgator.

Facket i Estland riskerar att utplånas

Bilderna från Estland visar på en fackföreningsrörelse som riskerar att utplånas. Dels finns en ideologisk tveksamhet till facket som härstammar från den ryska ockupationen där facket var en del av makten. Dels är arbetsgivarna ofta negativa, till och med fientliga, till facklig organisering, vilket påverkar arbetstagarnas vilja att organisera sig. Den höga arbetslösheten i kombination med försämrat anställningsskydd och försämrad arbetslöshetskassa verkar också mot det fackliga engagemanget.

Italien har högre facklig anslutning än både Tyskland och England, men också där ser man sviktande medlemsunderlag. Visserligen finns starkt stöd i kollektivavtal för de fast anställda, problemet är att allt fler arbetar på otrygga kontrakt och konkurrerar hårt om jobben. Inkomstskillnaderna ökar i samhället och politikerna uppfattas av många som oförmögna att lösa problemen. Resultatet blir en växande rädsla i samhället, vilket i sin tur riskerar att skapa rasism och nationalism.

- Vi såg att det i Italien fanns en rädsla för att egenintresset växer och att det nationella ska ta överhanden igen, säger Anna Danielsson Öberg.

Undantaget Norge

Norge sticker ut bland länderna i boken. Där har man så länge klarat sig helskinnade från den kris de övriga facken i boken beskriver. En anledning är den höga sysselsättningen och att det länge varit säljarens marknad, vilket skapat ett starkt förhandlingsläge. Relationerna mellan parterna och regeringen är starka och goda. Samtidigt finns en medvetenhet om att förhållandena kan förändras snabbt.

När facken förlorar inflytande lyssnar färre och kraften i förhandlingarna minskar. Istället tenderar politiken att ta över det som tidigare reglerades av parterna. Men att minimilöner och arbetsvillkor blir en del av valrörelserna, är inte oproblematiskt, anser Tommy Öberg.

– Risken är ju att frågorna lämnas över till politiken när fackens befinner sig på det sluttande plan som de är idag. Och om frågan om till exempel nivån på minimilöner ska avgöras i en valrörelse är det fara på färde. Det kan bli ryckigt och konstigt på alla sätt och frågan om trygghet och villkor hamnar långt bortom kontroll för de anställda, säger han.

Nordiska facken får på pälsen

Frågan om lagstadgade minimilöner skiljer de europeiska fackföreningarna. De nordiska länderna vill följa traditionen med avtal, medan de försvagade europeiska facken vill se lagstiftning. De är kritiska till sina nordiska kolleger och tycker de har svårt att se den betydligt tuffare verklighet de lever i jämfört med de starka nordiska facken med sina höga anslutningsgrader.

- Det är välförtjänt att de nordiska facken får på pälsen. Eftersom de i många år varit en respekterad motpart har det lett till att man inte varit så lyhörd för andra. Ibland finns en fantasilöshet hos de skandinaviska facken, där de har svårt att sätta sig in i att till exempel ha en fackanslutning på 20 procent. Man måste kunna försvara en kollektivavtalsmodell, men även förstå att man ibland måste vända sig till politiken för att få stöd, säger Anna Danielsson Öberg.

Bilden som de båda författarna skildrar är mörk. Otryggheten, rädslan för att engagera sig för att det kan användas emot en i den stenhårda kampen om jobbet och ibland direkt antifackliga arbetsgivare.

- För 130 år sedan var fackligt arbete förenat med livsfara på riktigt. Man blev vräkt från bostäder och svartlistad. I dag är det inte lika farligt, men ändå förefaller det som om rädslan är lika stor. Man drar sig för att bli förknippad med fackföreningen. Om man hela tiden jävlas med folk så förstår man att det är rationellt att inte sticka upp, säger Tommy Öberg.

Så hur vänder man trenden?

- Det förutsätter politiska förändringar. Att man lagstiftar så att fast anställning i alla länder bli en norm. Människor måste få känna trygghet genom att det finns anständig arbetslöshetskassa och en reglerad arbetsmarknad. Det är en politisk fråga och inget för parterna, säger Anna Danielsson Öberg.

Medlemstalen minskar snabbt

Facklig kräftgång

Under de senaste 20 åren har antalet medlemmar i europeiska fackföreningar minskat från 66 till 60 miljoner, enligt uppgifter från Europafacket. I boken ”Facklig Kräftgång – rapporter från Europa” undersöker arbetsmarknadsreportrarna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg varför fackföreningarna pressats tillbaka och vad de minskade medlemstalen får för effekter. De valde att skildra utvecklingen i fem länder i Europa och våren 2012 besökte de, förutom Sverige, Estland, Tyskland, Italien och Norge. De har intervjuat fackföreningsledare och forskare för att höra deras syn på utvecklingen.

I boken målas en mörk bild av hur arbetstagare förlorar trygghet och tvingas till försämrade villkor. Risken för arbetslöshet i kombination med en mera avreglerad arbetsmarknad och sämre trygghetsvillkor blir ett spöke, som pressar tillbaka facklig organisering och kraven på bättre villkor. Men facken är också självkritiska för att inte sett och tagit itu med problemen i tid. Kritik riktas också mot fackföreningarna i Norden som ibland tycks ha svårt att omfatta och stödja andra verkligheter än sina egna.

Tendenserna med minskade medlemstal är de samma i alla europeiska länderna med några få undantag, däribland Norge.

Läs mer:

”Facklig kräftgång – rapporter från Europa” av Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg. (Premiss förlag 2012)

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment