Ett "Laval 2.0"-mål på gång i Arbetsdomstolen?

Fram till den 18 december 2007 utgick Sverige från att utländska företag som utstationerade arbetstagare dit skulle tillämpa vanliga svenska kollektivavtal, och att facken skulle kunna vidta stridsåtgärder för att få trilskande arbetsgivare att teckna sådana kollektivavtal.

Då kom domen i målet mellan det lettiska företaget Laval un partneri och Svenska byggnadsarbetarförbundet. Där slog EU-domstolen fast att det inte är tillåtet att vidta stridsåtgärder för att tvinga utländska företag att sluta kollektivavtal med mer förmånliga villkor än dem som anges i utstationeringsdirektivet.

Efter det började svenska fackförbund utarbeta särskilda utstationeringsavtal som bygger på minimivillkoren i de vanliga kollektivavtalen. Och om innehållet inte går utanför utstationeringsdirektivets ramar så är det också tillåtet att vidta stridsåtgärder för att få de utländska företagen att skriva på.

Men det brukar inte behövas, företagen skriver på ändå. En anledning är att de (svenska) uppdragsgivarna oftast kräver att deras underentreprenörer ska vara bundna av kollektivavtal om de ska få några uppdrag.

Det nya målet i Arbetsdomstolen rör ett polskt bolag, Meron Tadeusz Meronk (”Meron”) som in i det sista vägrade att skriva under ett av fackförbundet IF Metalls utstationeringsavtal.
Avtalet ålägger nämligen den utländska arbetsgivaren att betala premier för olika försäkringar för de utstationerade arbetstagarna, bland annat tjänstepension och omställningsförsäkring.

Det ville bolaget inte göra eftersom det redan betalade för motsvarande försäkringar i Polen. Men så meddelade bolagets tilltänkta uppdragsgivare, Kone AB, att IF Metall tänkte utnyttja den fackliga vetorätten.

Vetorätten finns i medbestämmandelagen och ger facken möjlighet att förbjuda arbetsgivare att anlita en entreprenör som kan komma att bryta mot arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal.

Om IF Metall lade in veto skulle Kone följaktligen inte kunna anlita Meron för uppdrag i Sverige.
Under protest skrev Meron på utstationeringsavtalet och stämde sedan IF Metall inför Arbetsdomstolen (AD).

Bolaget menar att hotet om veto var en påtryckning som kan jämställas med en stridsåtgärd, och att stridsåtgärden var otillåten eftersom skyldigheten att teckna de omstridda försäkringarna går utöver de villkor som kan krävas enligt utstationeringsdirektivet.

Som det ser ut har bolaget alltså lagt upp för ett Laval-mål 2.0, en dom som stämningsansökan flitigt hänvisar till. Meron begär också att AD ber om ett förhandsavgörande från EU-domstolen ifall AD skulle tvivla på att Meron har rätt.

Hur IF Metall ställer sig till Merons påståenden är fortfarande oklart, förbundet har inte svarat på stämningsansökan ännu. En fråga är om förbundet faktiskt hade fattat beslut om att lägga in veto. Att döma av stämningsansökan har Meron bara andrahandsuppgifter från Kone om detta. En annan fråga är givetvis om en vetoförklaring kan jämställas med en stridsåtgärd.

Hur det hela slutar är svårt att spå. Det är inte ovanligt att mål i Arbetsdomstolen förlikas och aldrig går till dom. De fackliga organisationerna vill säkerligen förhindra att EU-domstolen än en gång får sätta tänderna i Sveriges regler om stridsåtgärder på arbetsmarknaden.

För det polska bolaget, å andra sidan, förefaller det vara en principsak att komma åt den fackliga vetorätten. Det hör nämligen till saken att Meron hade kunnat få undantag från skyldigheten att teckna de omstridda försäkringarna genom att vända sig till försäkringsbolaget och visa att det redan betalade för motsvarande förmåner i Polen.

Det fick Meron också veta av IF Metall, men det hjälpte inte. Det hade varit orimligt svårt, menade bolaget.