För arbetsmarknadens parter i de nordiska länderna har det alltid varit viktigt att EU inte ska lägga sig i löneförhandlingarna. Därför drev de på för att få in ett undantag i fördraget, när regeringarna i början av 1990-talet enades om att EU i fortsättningen skulle kunna lagstifta om arbetsrättsliga frågor. Där står följaktligen att EU inte får anta direktiv om löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout.
Men som de flesta numer är medvetna om, till exempel efter EU-domstolens domar i målen Viking Line och Laval, kan EU-regler på andra områden indirekt ha betydande påverkan på strejkrätt och löneförhållanden. Och nu kan det vara dags igen.
Krisen i Grekland påverkar
Nu handlar det om medlemsstaternas skyldighet att samordna sin
ekonomiska politik och att hålla budgetunderskott och statsskuld inom
ramar som EU lagt fast. Mot bakgrund av finanskrisen, och alldeles
särskilt situationen i Grekland och Irland som påverkar hela
euroområdet, drog medlemsstaternas regeringar slutsatsen att EU måste
styra den ekonomiska politiken mycket hårdare, både när det gäller
innehåll och tillsyn över hur medlemsstaterna sköter sig. Bland annat
måste man motverka alltför stora skillnader i konkurrenskraft mellan
länderna, och det är här som lönerna kommer in. Europeiska kommissionen
ska övervaka hur lönerna utvecklas i varje land och om den kommer fram
till att de är för höga i förhållande till produktiviteten kan
ministerrådet rekommendera medlemslandets regering att göra något åt
saken. Rekommendationerna kan till exempel gå ut på att
löneförhandlingarna bör decentraliseras eller att lönerna i den
offentliga sektorn bör hållas nere så att de inte uppmuntrar till höga
lönekrav i den privata sektorn.
Politiskt tryck
I första hand är det medlemsstaten själv som ska avgöra vilka
konkreta åtgärder den ska vidta för att lösa det problem som
kommissionen har identifierat. Tanken är att det ska räcka med det
politiska tryck som de andra medlemsstaternas regeringar utövar genom
sin rekommendation. Formellt ska EU alltså inte bestämma vad som ska
göras i det enskilda landet. En rekommendation är ju inte rättsligt
bindande. Å andra sidan ska ministerrådet komma med nya och allt mer
detaljerade rekommendationer om medlemsstatens åtgärder inte bedöms som
tillräckliga. För ett euroland som Finland tillkommer dessutom att det
ska kunna tvingas att betala böter på en viss andel av landets
bruttonationalprodukt om det inte rättar sig efter råden från andra
länders regeringar.
Det är inget tvivel om att det lagstiftningspaket som nu diskuteras
kommer att bli antaget, även om vissa detaljer kan ändras. Så hur
kommer det att påverka arbetsmarknaden i de nordiska länderna? Svaret
beror på om man ser det formellt eller praktiskt.
Viktigt på sikt
För det första berör det här enbart Danmark, Finland och Sverige som
är medlemmar i EU. Och formellt behöver alltså inte ens de rätta sig
efter eventuella rekommendationer som rör löner och löneförhandlingar.
Men för Finland skulle det kunna bli dyrt att inte göra det. Dessutom
kan också politiskt tryck vara effektivt – bara vetskapen om att man
förväntas styra lönerna i en viss riktning kan ha en styrande
effekt.
Praktiskt sett hör Danmark, Finland och Sverige möjligen inte till
de länder som i första hand behöver räkna med påtryckningar när det
gäller lönerna – i varje fall inte med den lönepolitik som förs nu.
Principiellt är det ändå ett betydelsefullt steg att skapa regler som i
princip förutsätter att EU blandar sig i lönebildningen. Även om de
inte kommer att användas för att påverka lönerna i Danmark, Finland
eller Sverige idag, kan de kanske användas så i en annan politisk
situation.
