Norden skärper kampen mot social dumping

Social dumping är ett begrepp som inte är klart definierat. Det
används mest i Danmark och Norge, medan det i Finland talas om den ”grå
ekonomin”. I Sverige är social dumping ett begrepp som knappast används
alls i officiella sammanhang idag, enligt Kerstin Ahlberg, en av
författarna till en ny nordisk pilotstudie om hur arbetet mot social
dumping genomförs i Norden.

Hon har skrivit om Sverige och Finland, medan Line Eldring från
norska Fafo har varit projektledare och skrivit om Norge. Klaus
Pedersen från FAOS har skrivit om Danmark.

Trots att det ofta talas om den nordiska modellen, med
trepartssamarbete, sociala skyddsnät och hög organisationsgrad, är de
nordiska ländernas sätt att hantera problemet med social dumping mycket
olika.

– Norge är ett exempel på ändringarna som sker. Från att vara ett
land som inte hade något system för allmängilitigförklaring av
kollektivavtal, som är vanligt i Finland och Island, har det blivit
vanligare, även om det än så länge bara skett i fyra branscher, säger
Line Eldring.

I Norge har begreppet definierats av regeringen som att det handlar
om social dumping när utländska arbetstagare erbjuds löner och andra
villkor som är oacceptabelt låga jämfört med vad norska arbetstagare
får normalt, eller när andra villkor som arbetstider, boende och
arbetsmiljö, inte lever upp till de regler som finns eller den standard
som kan förväntas.

Danmark och Sverige skiljer sig inte bara i en nordisk jämförelse,
de är unika inom EU genom att det varken finns några minimilöner eller
något sätt att allmängiltigförklara kollektivavtal, så att de omfattar
inhyrd eller utstationerad arbetskraft. 

I Sverige och Danmark är parterna i arbetslivet eniga om att de bör
ha det fulla ansvaret för lönebildningen. Motståndet mot statlig
inblandning är stor, trots att det blivit allt svårare att säkerställa
löner och andra anställningsvillkor:

– De enstaka röster som har höjts för att Sverige ska införa någon
form av allmängiltigförklarade kollektivavtal eller lagstadgad
minimilön ropar i öknen, skriver Kerstin Ahlberg om situationen i
Sverige.

– Mitt intryck är att både facket och arbetsgivarna i Danmark är mer
intresserade av de norska erfarenheterna än vad man är i Sverige. Men
de ser införandet av allmängiltigförklaring som ett steg nedåt, säger
Line Eldring.

En förklaring till skillnaderna mellan de nordiska ländernas politik
mot social dumping kan ligga i att det är betydande skillnader i
organisationsgraden och hur dominerande kollektivavtalen är.

Talen är från 2009, bortsett från Island (2011).

Källa: Fafo

Norge har den lägsta organisationsgraden, medan Island har en
närmast 100-procentig täckningsgrad för kollektivavtalen.

Skillnaderna gäller också myndigheterna som ska övervaka
arbetsmarknaden. I Finland och Norge har Arbetarskyddsstyrelsen
respektive Arbeidstilsynet ansvar för att kontrollera att verksamheter
följer lönevillkoren om de har allmängiltigförklarats. I Danmark och
Sverige har de ingen sådan roll. Där är lönerna helt och hållet
parternas ansvar. 

– Det är uppenbart att om myndigheterna har ett kontrollansvar även
i förhållande till lönerna så får de ett mer sammanhängande grepp i
förhållande till fenomenet social dumping, skriver Line Eldring i
sammanfattningen.

Det finns emellertid inga enkla svar på varför Danmark och Sverige,
som bägge överlåter lönebildningen till parterna,  ändå skiljer
sig i hur många som arbetar i Arbejdstilsynet respektive
Arbetsmiljöverket. I Danmark är det 420 inspektörer men i Sverige, med
dubbelt så många invånare, är det bara 286.

Ett gemensamt drag är att uppmärksamheten not branscher som använder
sig av mycket utländsk arbetskraft, har ökat. Det visas också. av de
ökade beviljningarna som ges. Framförallt det norska Arbeidstilsynet
och den finska Arbetarskyddsstyrelsen har fått mer resurser.