Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Nyheter i Nyheter 2005 i Nordiska företag ratar facket i Estland
Nyhet

Nordiska företag ratar facket i Estland

| Text: Carl-Gustav Lindén Foto: Cata Portin

Nordiska arbetsgivare visar inget intresse för samarbete med fackliga organisationer i Baltikum, men å andra sidan är så få arbetstagare organiserade att fackförbunden knappt har något inflytande alls.

Syerska i EstlandI en av det norsk-finska textilföretaget Marats fabriker i Estlands huvudstad Tallinn syr några kvinnor damunderkläder av det finska märket Patricia, i snabb takt.

Arbetet går på ackord och flyter undan snabbt. Marat har 950 anställda och är ett av de största utländska företagen, räknat i personal. Landets textilindustri sysselsätter 15000 personer och är viktig för Estland, som har en stark tradition inom konfektion. Mycket av det som säljs i svenska, finska eller tyska klädbutiker är sytt här. Men industrin, som är i svenska, finska och norska händer, har sanerat kraftigt de senaste åren för att kunna hålla konkurrenskraften.

Marat flyttade ut en fabrik från Tallinn i fjol och få av de 200 anställda valde att flytta med utan blev istället arbetslösa. De upplevde att villkoren var för dåliga. Lönerna stiger snabbt i Estland. Minimilönen stiger i år med åtta procent, men den nya lönen är bara 2690 estniska kronor per månad, cirka 180 euro. En sömmerska på Marat tjänar ungefär dubbelt så mycket med resultatlön.

- Pressen ökar på industrin när lönerna går upp. Effektivitetsförbättringar måste göras snabbare än vad lönerna stiger, säger Marats huvudägare och vd Torfinn Losvik.

Losvik är ingen vän av centraliserade löneavtal som i Norden och tror istället på goda relationer till de politiska ledarna.

- Det är bättre att ha lagstiftning, då slipper man armbrytningen.

Eva Natka är 28 år och ansvarar för inköp och logistik. Det är hon som ser till att råmaterialet från en fabrik i Lettland kommer fram i tid så att arbetet inte stannar av. Varken Eva Natka eller hennes kollega Tiina Haava, som klipper till mönster, har något illa att säga om sin arbetsgivare. Det viktigaste är att arbetet löper bra.

- Det ska finnas ett system i arbetet, det får inte vara för kaotiskt, säger Eva Natka som själv sett till att leveranserna från Lettland fungerar bättre. Utländska eller estniska ägare?

- Det spelar ingen roll om chefen är norsk eller est. Allt beror på personens natur, säger Eva Natka.

Men oron för att arbetsplatsen ska försvinna är stor och enligt Eva Natka har det gått så långt att somliga inte ens vågar ta ut sin semester.

Ingen där är fackansluten och ingen har tilltro till fackföreningar.

- Facket kan ju inte hjälpa om företaget går omkull, säger Tiina Haava. Medbestämmandet på arbetsplatsen genomförs i form av möten varannan vecka då cheferna bjuder in personalen och tar emot förslag om hur arbetet kan organiseras bättre. Torfinn Losvik säger att företagsfilosofin är baserad på att alla ska våga säga sin mening.

- Ska man kunna behålla folk som Eva, för hon kan gå vart hon vill, är det enda sättet att få henne att stanna kvar att hon ska känna att det är kul att gå på jobb.

Lilla Estland har blivit något av ett tillverkningsparadis för nordiska företag. Billig och välutbildad arbetskraft, liberal ekonomisk politik med låga skatter, stabil finansiell miljö och medlemskap i EU är några av lockbetena. Men när facket knackar på är det ingen som öppnar dörren.

- Det finns nordiska företag som inte vill ha kollektivavtal fast de är vana med dem hemifrån. Där finns en viss dubbelmoral, säger statssekreterare Piret Lilleväli vid socialministeriet i Tallinn.

Estlands ekonomi domineras av utländska företag, de flesta från Finland eller Sverige. Med jämna mellanrum får de kritik för att köra med dubbel standard när det handlar om synen på personalen. Individuellt anpassad resultatlön gäller oftare än fasta lönetabeller och fackföreningarna är helt osynliga på arbetsplatserna. Bara drygt tio procent av landets anställda är fackligt organiserade, något fler då det gäller vissa yrkesgrupper som lärare och järnvägspersonal. Strejker är ytterst sällsynta.

Tarmo KriisArbetsgivarnas vd Tarmo Kriis påpekar att utländska investerare väljer Estland för att det ekonomiska systemet är flexibelt och för att affärsklimatet är ”vänligt” och de understryker gärna att Ryssland eller andra länder blir mer attraktiva om företagen stöter på motstånd. Kriis säger att utländska företagschefer ibland tar kontakt för att få råd om hur de ska förhålla sig till förhandlingsförslag från estniska fackföreningar.

- Mitt råd är att vara försiktig innan man börjar förhandla. I första skedet handlar det om att öppna kanalerna för konsultationer med fackets representanter och sen ser man på längre sikt om det går att lita på dem.

Tarmo Kriis, som är jurist, påpekar att det är väldigt svårt att göra sig av med ett kollektivavtal. Lagen säger att om avtalet tar slut förblir villkoren desamma.

- Kollektivavtalen tenderar att öka i omfång. Om du vill avsluta ett eller ändra villkoren är det nästan omöjligt.

Det här har svenska Borås Wäfveri stött på i Narva på gränsen till Ryssland. Svenskarna äger den anrika textilfabriken Krenholm som bland annat väver tyger. Marginalerna är små och konkurrensen från asiatiska länder hård. Dessutom borde Borås Wäfveri investera stora summor i att modernisera fabriken för att göra den konkurrenskraftig. För ett år sedan fanns där 4500 anställda, i slutet av året ska de vara tre tusen och de ska gå med på lönesänkningar. Det handlar om att rädda företaget undan konkurs. I motsats till andra industrier är de anställda väl organiserade.

- Facket säger att det inte accepterar några förändringar i avtal som är 10-15 år gamla, säger Tarmo Kriis.

Statssekreterare Piret Lilleväli har svårt att förstå att varje krona är så viktig för Krenholms ägare.

- Jag hade förstått det här om skillnaden mot svenska löner är 20 procent, men nu är svenska löner tio gånger högre.

Rätten att organisera sig fackligt ingår i FN-stadgan, men det är inte helt lätt att reda ut varför estniska arbetstagare inte är medlemmar. Under Sovjettiden var alla anställda anslutna, för att få sjukförsäkringsskydd, och fackföreningarna var en förskola till kommunistpartiet.

- Sen är ju esterna väldigt individualistiska och vill själva besluta. De fattar inte att lönen för tillfället kan vara bättre än kollegans, men att de i det långa perspektivet förlorar, säger Lilleväli.

Den estniska fackcentralens ordförande Harri Taliga säger också att den officiella attityden till fackföreningar har varit njugg under de två senaste regeringarna och Estland marknadsförs som en ekonomisk frizon utan facklig aktivitet.

- Vi har just precis skrivit ett brev till regeringen om att den inte beaktar fackföreningar. De vill inte ens lyssna på oss ens i frågor som de är tvingade till enligt den europeiska lagstiftningen.

Harri Taliga säger att bilden av nordiska företag är blandad med både positiva och negativa exempel. Ett företag som fackcentralen tidigare kritiserat är finska Elcoteq som bland annat tillverkar mobiltelefoner för Nokia och Ericsson. Elcoteq har satt i system att använda korta arbetskontrakt för att få mer flexibilitet i produktionen, något som är förbjudet enligt estnisk lag.

- Vi ringde arbetsinspektionen som sade att ”det handlar om Estlands största arbetsgivare och detta är inget vi kan göra något åt”.

Alla som Arbeidsliv i Norden pratar med i Tallinn anser ändå att de nordiska företagen gjort oerhört mycket för att förbättra arbetsmiljön i Estland – i synnerhet när det handlar om arbetarskyddet – och i allmänhet uppför sig väl. De grövsta brotten mot arbetslagstiftningen – överlånga dagar och obetalda löner – de sker i mindre företag med estniska ägare. De nordiska vill bara inte släppa in facket, och får stöd av regeringen.

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment