Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i Nyheter i Nyheter 2016 i Nu sätts den svenska avtalsmodellen på prov
Nyhet

Nu sätts den svenska avtalsmodellen på prov

| Text: Gunhild Wallin

2016 sätts svensk lönebildning på sitt svåraste prov på flera decennier. Avtal ska slutas för cirka tre miljoner löntagare, men LO förbunden är splittrade och olika krav från olika förbund och branscher riskerar att slå sönder den snart tjugoåriga tradition där industrin varit norm för löneökningarna.

-Det är ingen överdrift att tala om en kris för svensk avtalsrörelse där modellen, som vi känner den, ligger i potten, säger arbetsmarknadsjournalist Tommy Öberg.

LedartröjaHan har bevakat arbetsmarknaden i fyra decennier, bland annat för Svenska Dagbladet, och kom i höstas ut med boken ”Ledartröja eller tvångströja – den svenska lönebildningens ansikten eller berättelsen om hur vi hamnade där”, skriven tillsammans med Anna Danielsson Öberg, också hon erfaren arbetsmarknadsreporter. 

De beskriver där hur nuvarande lönebildningsmodell vuxit fram, där det så kallade Industriavtalet dominerat avtalen på arbetsmarknaden sedan 1998. Det innebar en kompromiss, där facken lovade respekt för lönerna inom den konkurrensutsatta industrin och arbetsgivarna stoppade sin strävan efter att slå sönder de centrala uppgörelserna.

"Märket" var normen

Industriavtalet innebar att det avtal som slöts mellan parterna i den exportberoende industrin blev löneledande. De satte det så kallade ”märket”, det vill säga deras avtal blev normerande för resten av arbetsmarknadens lönekrav. 

-Hela den bärande idén bakom avtalet, förutom att värna konkurrenskraften inom industrin, har varit och är att lönedisciplinera resten av arbetsmarknaden. Men om industrins framförhandlade löneökningar överträffas av en lång rad andra förbund eller branscher så finns inte Industriavtalet kvar, säger Tommy Öberg.

Det har varit en framgångsrik modell om man ser till reallöneökningar och arbetsfred. Samtidigt har kritiken växt. Opinionen för låglönesatsningar har vuxit sig allt starkare, särskilt inom de kvinnodominerade förbunden som Kommunal och Handels. Och visserligen finns en enighet inom LO att skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ska halveras innan 2028, men när det kom till reell handling, det vill säga när de fjorton LO-förbunden skulle samordna sig kring gemensamma låglönesatsningar, så sprack samordningen.

Separata lönekrav

Det innebär att LO-förbunden var för sig ställer lönekrav inför vårens avtalsrörelse, vilket redan visat att flera förbund går högre i sina lönekrav, upp till 3,3 procent, än de fackförbund som företräder arbetstagare i den konkurrensutsatta industrin som kräver 2,8 procent. 

Irritationen hos andra förbund har också vuxit över att industrifack och arbetsgivare sätter gränsen, till exempel säger Susanna Gideonsson, ordförande för Handels till Dagens Nyheter att ”Vi står varken under industrin eller någon annans kappa. Handels roll är att sätta avtalsrörelsen andra ’märke’: jämställdhetsmärket, för kvinnorna och de lågavlönade”. Föremål för kritik är också arbetsgivarnas växande krav på förläggning av arbetstiden och på de så kallade sifferlösa avtalen, vilka innebär att lönerna sätt lokalt. 

Elefantinhopp från staten

Ett nytt och oväntat inslag finns också i vårens avtalsrörelse, sedan staten beslutat att bevilja tre miljarder kronor till lärarna. Deras motiv för att ge sig in i lönebildningen är att höjda löner stärker lärarnas status och ställning i den hårt kritiserade svenska skolan. Statens agerande är starkt bidragande till att riskera modellen för lönebildning, där parterna i fria förhandlingar förhandlar och enas om löner, hävdar Tommy Öberg.

-Elefantinhoppet i avtalsrörelsen med tre extra miljarder till lärarkåren utgör ett allvarligt hot mot lönestabiliteten i första hand inom kommunerna, men i nästa steg berörs hela arbetsmarknaden och därmed samhället. Kompensationskrav kan sprida sig över hela linjen och konflikter bli vardagsmat, säger han. 

Krav om sänkta ingångslöner

Som alltid är omvärlden en del i hur arbetsmarknadens parter formulerar sina krav. Den här gången är det flyktingströmmen, som blivit en del i avtalsrörelsen. Arbetsgivarna skjuter flyktingarna framför sig i kraven på sänkta eller åtminstone frysta ingångslöner. Det är det enda sättet för dem att komma i arbete, hävdar arbetsgivarna. 

-Mönstret känns igen. Förra avtalsrörelsen var det ungdomarnas möjlighet till arbete som stod i förgrunden för samma krav. Vad som skärper motsättningarna den här gången är därför inte formuleringarna eller kraven i sig, utan omfattningen av de som sökt sig till Sverige, säger Tommy Öberg. 

Frågan är nu om avtalsmodellen som den ser ut idag överlever? Säkert är att den kommer att testas.

-Vad som väntar är svårt att överblicka, åtminstone med säkerhet. Men sannolikheten för en stökigare och mer konfliktbenägen arbetsmarknad är betydande. Ett optimistiskt eller alternativt synsätt är att industrin fortsatt är så stark att ingen annan förmår överträffa eller runda märket för löneökningar, säger Tommy Öberg.

Fakta:

Avtalsrörelsen 2016 rör tre miljoner löntagare i Sverige, det vill säga i stort sett alla. Totalt sett finns cirka 685 kollektivavtal i Sverige och under 2016 kommer 500 av dem att omförhandlas. Utöver dem omfattas 300 000 anställda av så kallade tillsvidareavtal som kan sägas upp under året.

LO har brutit den samordning, som tidigare inneburit att man gått ut med gemensamt bud och där den konkurrensutsatta sektorn varit normen för löneökningarna. 

Industrifacken har inför årets avtal begärt 2,8 procent, medan Kommunal begärt 3,3 procents löneökning och Handels 3,1 procent. Den grupp fackförbund inom LO som kallas 6F och som består av Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets och Seko begär 3,2 procent. Övriga fackförbund inom TCO och Saco har hitintills inte presenterat några krav. 

 
För tidigt att dödförklara den svenska modellen?

- LO i Sverige har nog  en större utmaning än i Norge. Men man bör vara försiktig med att spå att koordineringen av lönebildningen kommer att spricka en gång för alla. Det har skett tidigare att parterna på arbetsmarknaden inte har kunnat enas om koordinerade krav. Efter några år har de ofta kommit tillbaka, säger Jon Erik Dølvik, forskare på Fafo.

Det norska forskningsinstitutet arrangerar den 15 februari ett seminarium om svensk och norsk lönebildning. Utgångspunkten är en rapport som skrivits tillsammans med Senter for lønnsdannelse: Frontfagsmodellen i fortid, nåtid og framtid. 

Frontfagsmodellen är en liknande modell för lönebildning som den i Sverige, det vill säga att den konkurrensutsatta industrin ska avgöra hur höga löneökningarna ska bli.

- Fackföreningarna i Norden har alltid sett på varandra och låtit sig inspireras. Men de har olik historia och delvis olik organisering. I Norge finns i till exempel inte samma klara uppdelning i arbetare och tjänstemän. Det norska LO organiserar bägge grupperna och även om organisationsgraden är lägre är LO helt dominerande i avtalsrörelsen i den privata sektorn.

- På kort sikt är det nog arbetsgivarna som påverkas av varandra mer. Om arbetsgivare i ett land till exempel kräver mer flexibilitet i lönebildningen kan det påverka arbetsgivaren i ett annat land. 

Jon Erik Dølvik påpekar att även industristrukturen påverkar hur förhandlingarna sker. Norge, med sin stora oljesektor har ett stort behov av att koordinera lönebildningen. Om alla hade följt oljebranschen skulle det gjort att den övriga industrin inte kunnat överleva. I Sverige spelar teknikbolagen inom IT en större roll.     

Björn Lindahl

Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment