I Sverige har frågan om arbetstiden i stort sett slumrat sedan 70-talet. Efter att arbetstiden gradvis sänktes från 70 timmar i slutet av 1800-talet till 40 timmar 1973 har fyrtiotimmarsveckan varit arbetstidsnormen, om än den arbetande tiden per vecka ser olika ut mellan branscher och fackliga förbund.
Read this article in English on the Nordic Labour Journal
Samtidigt har striden om arbetstiden varit i rörelse i andra länder och sedan 90-talet är veckoarbetstiden till exempel 37,5 timme i Norge, i Danmark 37 timmar och i Tyskland 35 timmar per vecka.
Olika drivkrafter bakom länders arbetstidsförkortning
När kravet på kortare arbetstid började mullra inom delar av den svenska fackföreningsrörelse väcktes nyfikenheten hos de två arbetsmarknadsreportrarna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg.
Vilka drivkrafter hade fått nämnda länder att redan på och- och 90-talen korta arbetstiden? Och hur hade processen sett ut?
De båda reportrarna gav sig ut på resa för att få svar. Resultat blev rapporten ”Den eviga striden om tiden. Förebilder och inspiration i omvärlden”, som nyligen presenterades på ett fullsatt frukostseminarium arrangerat av utgivaren Arena Idé.
Seminariet i sig var ett exempel på att frågan om arbetstidsförkortning väckts ur sin Törnrosasömn. Ett hundratal personer dök upp och ny lokal fick hyras i hast.
Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg förväntade sig likartade berättelser om drivkrafterna för arbetstidsförkortning, men fick rejält fel.
I Norge drevs kortare arbetstid som en rättvisefråga. I Danmark beslutades om kortare arbetstid som en del i ett krispaket och i Tyskland var ett viktigt argument att jobben skulle bli fler genom kortare arbetstid.
Men oavsett drivkrafterna var en sak gemensam för de tre ländernas arbetstidsförkortning. Att korta arbetstiden har varit konfliktfyllt och krävt både strejker och lockouter. Det har krävts starka fackliga drivkrafter och starka motiv.
Ett moraliskt krav på rättvisa
I Norge växte kravet på sextimmarsdag redan på 80-talet, drivet av flera LO-förbund som var kritiska till att tjänstemännen hade 37,5 timme arbetsvecka och arbetarna 40. Att rätta till denna orättvisa sågs både som nödvändigt och ett moraliskt krav.
LO centralt ansåg att kravet gick för långt och vill driva arbetstidsförkortning i förbundsvisa förhandlingar medan arbetsgivarna ville avgöra frågan centralt.
Oenigheten ledde till att arbetsgivarna lockoutade 100 000 arbetstagare, men så småningom gav arbetsgivarsidan med sig och arbetstiden kortades till de önskade 37,5 timmarna.
Ungefär samtidigt fick norrmännen också förlängd semester. Fortfarande är dock orättvisa i antalet arbetade timmar aktuellt på andra sätt.
Runt millennieskiftet väckte framför allt Norsk Sykepleierforbund krav på att orättvisan mellan skiftarbetande inom industrin och vården skulle rättas till.
Vårdanställda med lika mycket skift som industriarbetarna kompenserades inte med lika kort arbetstid. Sjuksköterskorna har kompenserats, men däremot inte vårdanställda inom kommunala sektorn.
”Systemet har ändrats, men inte lika mycket som önskat och är fortfarande något som det finns önskemål att rätta till. Vår uppfattning efter att ha gjort intervjuer i Norge är dock att frågan om arbetstidsförkortning är stendöd”, säger rapportförfattarna.
En konfliktfylld färd mot kortare arbetstid
I Danmark var både drivkrafterna och tillvägagångssättet annorlunda. Det danska 80-talet har ibland kallats ”det fattiga 80-talet” och i mitten av decenniet led Danmark av ekonomisk kris med hög inflation, dåliga statsfinanser och hög arbetslöshet.
Arbetsmarknadens parter hade ofta svårt att komma överens och högerregeringen ville ha en lugnare arbetsmarknad. Inflationen skulle dämpas genom lägre löneökningstakt och besparingar på offentliga utgifter, förslag som försämrade arbetstagarna villkor.
Industriarbetsgivarna ville halvera löneökningstakten och eftersom LO redan hade väckt frågan om kortare arbetstid, inspirerade av Tyskland, krävde de 35 timmars arbetsvecka men utan att lönerna skulle påverkas.
Ett av de starka motiven var att en generell arbetstidsförkortning skulle minska arbetslösheten eftersom jobben skulle bli fler. En annan drivkraft var att arbetstagarna skulle få mer ledighet.
Arbetsgivarna sa nej och 1985 strejkade 300 000 arbetare kritiska både mot arbetsgivarna och regeringen.
Efter många turer med förkastade medlingsförslag, lagförslag och vilda strejker drev högerregeringen fram ett lagförslag med en arbetstidsförkortning på en timme per vecka och en lägre löneökningstakt.
Kritik riktades mot regeringen för att de lagt sig i en fråga som skulle drivas av parterna, men året därpå sänktes arbetstiden till 37,5 timmar per vecka för att idag ha landat på 37 timmar.
För att minska löneökningstakten användes delar av löneutrymmet till pensionsinbetalningar, en trepartsöverenskommelse kallad ”Faelleserklaeringen”.
En del som rör arbetstiden på den danska arbetsmarknaden är ”fritvalgskontoer”. De beröms för att skapa flexibilitet för den enskilde och innebär att en del av löneutrymmet sätts av på ett individuellt konto.
Det motsvarar idag ungefär en månadslön och kan användas av den enskilde för mer ledighet, kortare arbetsdagar eller för extra utbetalningar. En gång per år nollas kontot.
I Tyskland rör sig arbetstiden mellan framgång och bakslag
I Tyskland finns fortfarande en levande diskussion om arbetstiden. IG Metall krävde redan i slutet på 70-talet kortare arbetstid, där ett viktigt motiv var att skapa fler jobb. 1984 ställdes frågan på sin spets.
Först startade IG Metall en sju veckor lång strejk. Arbetsgivarsidan svarade med att lockouta 600 000 arbetstagare och striden om arbetstiden blev en av de största arbetsmarknadskonflikterna i Tyskland efterkrigstidshistoria.
Så småningom fick arbetsgivarsidan böja sig och från 1984 genomfördes gradvis 35-timmarsvecka. Men den genomfördes inte för alla. 35-timmarveckan gäller inte alla branscher och inte ens för IG Metalls alla medlemmar.
I tidigare DDR arbetar fortfarande många inom industrin två till tre timmar längre per vecka och försök att minska skillnaderna har varit svåra. Idag är de tyska arbetsgivarna mer intresserade av flexibilitet, att kunna variera arbetstid, är regelrätta arbetstidsförkortningar.
En rättvisefråga för LO men rädsla för ökad arbetskraftbrist hos arbetsgivarna
Det är LO som nyligen har väckt frågan om arbetstidsförkortning. Budskapet är tydligt. LO vill driva frågan kortare arbetstid med målet att nå 35-timmarsvecka som en del i 2027 års centrala avtalsrörelse, det vill säga för alla sina tretton förbund.
”Våra nordiska grannländer har det, delar av Europa, bland andra Tyskland har det. Vi vill ner till en mer europeisk nivå”, sa LO:s förhandlingschef Veli Pekkä Säikkälä.
Han också motiverar kravet med att LO vill driva en solidarisk och framtidsinriktad arbetstidspolitik.
Att driva arbetstidsförkortningen centralt handlar om att arbetstiden ska vara lika för alla och minska skillnaden till industritunga förbund, där redan många har kortare arbetstid.
Han deltog i en paneldebatt efter att rapportförfattarna beskrivit utvecklingen av arbetstiden i Tyskland och våra nordiska grannländer.
På plats var också de aktörer som kommer att ha ett avgörande inflytande över var kravet om generell arbetstidsförkortning landar, förutom LO:s avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä från LO, deltog Mattias Dahl, vice VD Svenskt Näringsliv, Kommunals ordförande Malin Ragnegård, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR:s förhandlingschef Jeanette Hedberg och Unionens förhandlingschef Martin Wästfält.
Och utan tvekan visar paneldebatten att arbetsgivare och arbetstagare har olika syn på kraven om generell arbetstidsförkortning och var frågan ska förhandlas.
I en fråga är LO och arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv däremot överens. Frågan om arbetstiden är ett ämne för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, inte för lagstiftning och politikerinblandning. I övrigt ser de helt olika på en generell arbetstidsförkortning.
Svenskt Näringsliv har sagt bestämt nej till att arbetstiden blir en del av de centrala förhandlingarna och i dagarna är det formellt beslut.
En generell arbetstidsförkortning skulle bli för dyr, det råder redan arbetskraftsbrist inom många sektorer och en arbetstidsförkortning skulle medföra ännu större brist på arbetskraft.
Den nordiska jämförelsen ger de heller inte mycket för. Ser man till årsarbetstid och inte veckoarbetstid så arbetar svenskar i stort sett lika mycket som de nordiska grannarna, beroende på politiska beslut till exempel föräldraledighet. Och är arbetstidsförkortning rätt väg att gå i en orolig omvärld?
För fackförbundet Kommunal är kortare arbetstid centralt. Deras undersköterskor har den högsta sjukfrånvaron av alla branscher och 42 000 lämnar sina jobb varje år för att de inte orkar jobba kvar. Därför ser Kommunals ordförande en arbetstidsförkortning som en förutsättning för den framtida välfärden.
SKR:s förhandlingschef Jeanette Hedberg håller inte med. En arbetstidsförkortning skulle innebära en förlust av miljontals arbetade timmar, samtidigt som det redan råder stor brist på personal. ”Frågan väcks i sämsta läget”, enligt Jeanette Hedberg.
Kritiskt är också fackförbundet Unionen, som organiserar många av industritjänstemännen och som vill slå vakt om det så kallade märket.
Märket är den procentuella löneökning som förhandlas fram mellan industrisektorns parter på branschnivå och det är där förhandlingarna om arbetstid hör hemma, enligt Unionens Martin Wästfelt.
Sedan lång tid tillbaka har det dessutom slutits branschavtal inom industrin som gett arbetstidsförkortningar och fortfarande driver Unionen en gradvis sänkning av arbetstiden för sina medlemmar.
Så frågan är vad som kommer att hända i 2027 åts avtalsrörelse? Kommer de svenska arbetarna att få den veckoarbetstid som våra grannländer haft i snart 40 år?
Det Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg har sett när de sökt efter arbetstidsförkortningars drivkrafter och genomförande är att ”det krävs en stark facklig mobilisering med en ordentlig förankring bland medlemmarna för att få arbetstidsförkortning högt på agendan. Annars blir det svårt.”
