Den 24 oktober är de isländska kvinnornas demonstrationsdag. Det är fjärde gången i Islands historia som kvinnorna lämnar sina arbetsplatser för att demonstrera mot ojämställdhet och ojämna lönevillkor. Den första demonstrationen ägde rum den 24 oktober 1975. Sedan dess har kvinnorna demonstrerat tre gånger till, senast 2010.
Chefen för jämställdhetscentret Jafnréttisstofa på Island, Kristín Ástgeirsdóttir, säger att 1975 handlade kvinnornas krav om lönejämlikhet, förbättrade villkor på arbetsmarknaden och ökad politisk makt. Idag är Island på första plats på World Economic Forums jämlikhetslista tack vare kvinnorörelsen på Island. Men Kristín menar att det fortfarande krävs åtgärder för att förbättra jämställdheten.
Hon menar att sedan 1975 har kvinnor fått större makt, bättre utbildning och samma tillgång till hälsovård som männen. Men hon anser att det största problemet idag är att löneskillnaderna mellan könen fortfarande består.
Under den ekonomiska krisen som inleddes 2008 minskade löneskillnaden och kvinnorna jublade. Men under uppgången de senaste åren har arbetsgivarna börjat betala ut olika förmåner som kvinnorna inte får ta del av. Löneskillnaden har därför ökat. Och kvinnorna kräver att löneskillnaderna genast upphör.
Beräkningar visar att kvinnorna endast har tjänat in en halvtimme sedan 2005 jämfört med männen. När kvinnorna lämnade sina arbetsplatser under demonstrationen 2010 gick de ut klockan 14.25, idag lämnar de kontoren klockan 14.38. Det betyder att de endast har tjänat in tre minuter om året. Om trenden fortsätter i samma takt måste de vänta 52 år för att få lik lön som männen, år 2068.
Demonstrationens koordinator Maríanna Traustadóttir nämner också föräldraledigheten. Hon menar att föräldraledigheten kollapsade under den ekonomiska krisen när föräldrapenningen skars ner och kvinnorna stannade hemma för att ta hand om sina barn. Nu kräver Maríanna att föräldraledigheten ska rekonstrueras.
– Dagens krav är i huvudsak tre: Lika lön för kvinnor och män, återuppbyggandet av föräldraledigheten och kampen mot könsrelaterad våld, säger Kristín Ástgeirsdóttir
