I valet 2011 fanns fyra kvinnliga partiledare, men nu gick bara ett
parti gick till val med en kvinna i ledningen, Kristdemokraternas Päivi
Räsänen. Debatten blev som den blev med bara män. Det handlade om hotet
från Ryssland, ett eventuellt Natomedlemskap och om hur politikerna ska
skapa nya arbetsplatser i Finland som är inne i en svår ekonomisk
kris.
Jämställdhetsfrågorna har lyst med sin frånvaro, eller behandlats i
negativa ordalag. Sipilä, som är laestadian från Uleåborg och
framgångsrik affärsman, klämde ur sig att delat hemvårdsstöd mellan män
och kvinnor inte är en jämställdhetsfråga. Han ansåg också att
familjernas intresse går före mammornas rättigheter. Sipiläs
jämställdhetssyn återspeglar sig i valresultatet: bland centerpartiets
invalda 49 riksdagsledamöter finns bara 14 kvinnor och av
Sannfinländarnas ledamöter är 13 av 38 kvinnor. Detta kan jämföras med
socialdemokraterna och vänsterförbundet som har kvinnlig majoritet.
Finland blev det första landet i Europa med rösträtt för kvinnor år
1907, men de som kämpar för jämställdhet har fått uppleva något av ett
bakslag under senare år. Statistik från OECD visar till exempel att
löneklyftan mellan män och kvinnor, 18,7 procentenheter år 2013, hör
till de största i Europa och vägrar minska. Detta blev ändå ingen
valfråga.
Valkvällens slutsiffror var delvis nedslående ur
jämställdhetssynvinkel eftersom antalet kvinnliga ledamöter, 83 av 200,
minskade med tre. Bland de tio största röstmagneterna fanns bara två
kvinnor, varav den ena tidigare var programledare och modell. Ur samma
synvinkel är allt ändå inte nattsvart. Kvinnliga kandidater toppade
listorna i de flesta valkretsarna och tre av dem är under trettio år,
vilket lovar gott inför framtiden. Av kandidaterna var nämligen
kvinnorna ändå i minoritet, 845 mot 1301 män. Flera av de unga
kvinnorna slog manliga riksdagsveteraner med hästlängder.
Dessutom kom de två första invandrarna någonsin in i Finlands
riksdag, kanske som en motreaktion på den hätska debatten om Finlands
tills vidare minimala integrationsproblem.
Valets stora förlorare blev socialdemokraterna där partiets
ordförande Antti Rinne i fjol övertog posten av dåvarande
finansminister Jutta Urpilainen under kuppliknande former. När Rinne
och de andra grabbarna från fackrörelsen våren 2014 kapade partiets
ledning och öppet förödmjukade Urpilainen fick många, särskilt unga
urbana kvinnor, nog och röstade med fötterna. Grabbarnas populistiska
flirt gav däremot inget utslag i understödet, Sannfinländarnas
ordförande Timo Soini lyckades behålla sina väljare från förra
riksdagsvalet.
Där Jutta Urpilainen med sin framgångsrika framtoning i
tv-debatterna ändå lyckades rädda socialdemokraterna från en förlust
för fyra år sedan har Rinne kommit till korta. Tippningen är att han nu
tvingas lämna ordförandeposten. Inom socialdemokraterna gick en öppet
manlig och konservativ framtoning inte hem.
