– Välfärdsstatens universalism är det yppersta, största och
vackraste. Den skapar lika möjligheter och en sammanhållning som också
präglar arbetslivet, säger Christina Colclough.
Att alla barn får gratis utbildning, oavsett föräldrarnas inkomster,
att universiteten i princip är öppna för dem som vill, att alla har
samma rätt till sjukvård är i förlängningen det som gjort de nordiska
länderna till några av de mest konkurrenskraftiga i världen, hävdar
Christina Colclough. Vår nordiska välfärdsstat skapar lika möjligheter
för alla oavsett utbildning och oavsett hur mycket pengar där finns på
bankkontot. Detta system kan man också se på arbetsplatsen. I nordiska
företag vågar alla medarbetare delta i arbetsplatsens utveckling.
Även den nykomne eller den som saknar formell utbildning törs göra sin
röst hörd och komma med förbättringsförslag och räknar med att bli
lyssnad till. Traditionellt sett har avstånden mellan högste chefen och
”mannen på golvet” sällan varit lång. Detta är de nordiska ländernas
styrka, menar hon.
– I Norden säger fackliga förtroendevalda ”vi” om sina företag,
medan man i de flesta andra länder sig ”det” eller ”de”. ”Vi:et”
är tecken på en samarbets- och konsensuskultur som är djupt
centralt i ett innovationstänkande, säger Christina Colclough.
Uppskattar ögonblicket
Hennes påståenden vilar på vetenskaplig grund. I december förra året
doktorerade hon vid Köpenhamns universitet just om det sociala
kapitalets betydelse för innovation och lärande. Att avhandlingen blev
färdig har sin alldeles egna historia. För några år sedan blev
Christina Colclough allvarligt sjuk. Hon opererades för en hjärntumör
med lång och svår konvalescens som följd. Avhandlingspärmarna hamnade
på vinden. Men när det 2011 fanns tecken på att sjukdomen återkommit
bestämde hon sig – avhandlingen skulle bli klar. Sommaren 2011 och 2012
satte hon sig på Köpenhamns universitet och jobbade sexton timmar per
dag. Avhandlingen blev klar och tecknen på att sjukdomen kommit
tillbaka visade sig vara fel – idag är hon frisk.
– Sjukdomen har förändrat mig. Idag tar jag inget för givet. Jag
tror man ska leva livet och göra vad man kan och inte skjuta upp saker
man önskar. Faran med att vara ideologisk är att men lever och verkar
framåt. Jag har lärt mig att uppskatta här och nu och det är en
fantastisk känsla, säger Christina Colclough.
Den röda tråden
Delaktighet, rättvisa, social trygghet och möjligheter för alla,
oavsett bakgrund och föräldrarnas inkomster, framstår också allt
tydligare under vårt samtal som den röda tråden i Christina Colcloughs
liv. När hon målande berättar om sin bakgrund är det som om
pusselbit efter pusselbit lägger sig till rätta. Varje erfarenhet har
gjort henne starkare i tron på välfärdsstaten och den nordiska
samförståndsmodellen.
Barndomsåren i England är en av pusselbitarna. Mamma är danska och
pappa är engelsman. Båda var lärare och djupt samhällsengagerade.
Aftonmåltiden var helig tid, samtalstid. Då samlades familjen och
Christina och hennes bror uppmuntrades och utmanades att ha åsikter om
det mesta. Pappan var rektor för en stor skola i fattigt område.
Där startade han ett ”community center” för att ge barnen
roligare och bättre alternativ. Men så kom Thatcher. Pengar drogs in
och skolan hotades med nedläggning. Hennes föräldrar ogillade
utvecklingen, milt sagt, och bestämde sig för att lämna England och
flytta till Danmark.
– Vi brukar säga att vi blev politiska flyktingar, eftersom vi inte
ville leva i Thatchers Storbritannien, säger Christina Colclough..
Hon ler när hon säger det, men det finns allvar bakom leendet.
Hennes första hemland Storbritannien, utvecklades under den
konservativa Thatcherregimen på ett sätt som hon än i denna dag ogillar
och som stred mot familjens värdegrund.
– Om någon tror på det goda i ett klassamhälle vill jag gärna ta den
personen i handen och ordna en flytt till ett av Londons fattiga
områden, säger hon.
En annan slags skola
Elva år gammal, utan att kunna ett ord danska, kom hon från en skola
som byggde på disciplin ochelitistiskt tänkande till en helt annan
slags skola i Svendborg på Fyn.
– Den danska skolan var ett äventyr och helt annorlunda än den
engelska. I Danmark kallade elever och lärare varandra vid förnamn,
dagarna i skolen korta, och samtal och dialog var uppskattade. Läraren
kunde plötsligt fråga ”vad tycker du?” Jag var verkligen inte van vid
det, berättar hon.
Det gick otroligt snabbt att bli dansk och hon blev kvar i Danmark
tills hon tagit studenten. Då väntade världen och hon reste och jobbade
sig runt världen i flera år. Resandet skapade en ny pusselbit –
en insikt om hur olika människors villkor är och hur ojämnt välståndet
är fördelat. Varför är det så? Det var den frågan Christina Colclough
tog med sig till Köpenhamns universitet. Vad skulle hon studera för att
få svar? Det blev kulturgeografi och ett växande intresse för Europa.
Ett år vid Lancaster University i England resulterade i en master i
”political economy” och en belöningsresa till Cuba. I flera månader
bodde hon i Havana, dansade salsa och sålde cigarrer. Det blev en
förändrande resa, en insikt i vad frihet betyder och att hon som turist
aldrig kunde dela villkoren med de människor hon lärde känna och blev
vän med.
– Vi kunde inte bli riktigt jämställda för jag kunde ju åka därifrån
och det kunde inte de. Det innebar också att de ville ha något av mig.
Jag var ju en idealist och det gjorde ont. När jag kom hem bar jag med
mig en väldig mix av känslor, berättar Christina Colclough.
Väl hemma kom hon – efter en hel del turer och med- och motgångar –
så småningom att börja forska om facket och den nordiska modellen. När
hon 2007 uppmuntrades att söka jobbet som generalsekreterare på NFU,
Nordic Financial Unions, var hon igång med sina Ph D- studier. Hon fick
jobbet och flyttade till Stockholm med en drivkraft att vilja
professionalisera facket. Avhandlingen fick vänta.
– Det var fantastiskt. Där fick jag kombinera min kunskap om
arbetsmarknaden och tillåta att min ideologi fick ta plats. Jag slapp
forskarens objektiva hållning och kunde drivas av min känsla för vad
som är rätt, säger hon.
Djävulens advokat
Efter fem år på NFU ville hon gå vidare och uppdraget på NFS innebär
en ny utmaning. Hon har många idéer, men är en aning försiktigt med att
konkretisera dem. Först ska hon resa runt i Norden och träffa alla
organisationer för att lyssna till vad de vill. Med nio miljoner
medlemmar ser hon dock en framtid där NFS har ett starkt varumärke som
ett kunskapscenter för nordens fackförbund, en verksamhet där man
jobbar för hållbart och konkurrenskraftigt nordiskt arbetsliv. Dit ska
man kunna vända sig när man vill veta eller få utredningar gjorda om
den nordiska modellen och den nordiska arbetsmarknaden.
– Vi måste ta utgångspunkt i hur vi vill att omvärlden ska uppfatta
oss. Svaret på det styr vad vi ska göra. Idag har NFS en stor vision
och eftersom jag ofta tar rollen som djävulens advokat vill jag fråga –
vad gör NFS inte? Är det trovärdigt att försöka ändra hela världen?
Kanske skall vi fokusera på färre saker , och bli känd som den
organisation, där vet och kan mycket om lite färre saker Så vad
styrelsen vill se oss som, blir avgörande för vad vi ska göra, säger
Christina Colclough.
Hon poängterar att det arbete som inte syns existerar inte. Nytta är
att prata med Nordens arbetsmarknadsministrar, påminna dem om
arbetsplatsen viktiga ”vi”. Nytta är till exempel också att publicera
en debattartikel, även om det bara förändrar synsättet hos en enda
person. Grundläggande är, hävdar hon, att hela tiden tänka att det NFS
gör ska skapa värde.
Med oro ser hon att det finns en slags självförtroendekris i Norden.
I krisens spår passar många företag på att göra sig av med många
anställda, trots att verksamheterna egentligen går bra. Det skapar
otrygghet på arbetsplatserna och det ”vi”, som Christina Colclough ser
så centralt för innovation, konkurrenskraft och framgång hotas. Är man
inte trygg vill man inte, eller törs inte dela sin kunskap.
Arbetskulturen hotas.
– Vi måste hålla fast vid det som är unikt med den nordiska
arbetsmarknaden, alltså samarbetsmodellen och parternas centrala roll.
Det har visat sig så framgångsrikt, säger Christina Colclough. Norden
kommer i fortsättningen inta att var bland de mest konkurrenskraftiga
länder i värden om vi börjar efterlikna andras sätt att gör det på.
Vi skal våga hålla fast och utveckla våras nordiska modell.
