Men jobb fanns det i alla år.
I dag är det tvärstopp. Äldsta sonen skickar iväg ansökning på
ansökning, utan att få ett enda napp. En anställningsintervju gick bra,
men nej, det blev inget. Hans kompisar har samma erfarenhet. Har man
som 20 plussare inte redan fått in båda fötterna på arbetsmarknaden är
det i stort sett kört.
Vitsorden från skolan har inget värde.
I en tid då så många finländska ungdomar skaffar sig en högre
utbildning går det inte att konkurrera med betyg. Det är de rätta
kontakterna som gäller – och arbetsintygen som visar att man skött sig
på jobbet under tidigare somrar.
Jag börjar få dåligt samvete för att jag som förälder inte hårdare
marknadsför mina barn. Om jag minns rätt var det min egen far som
ordnade det första riktiga sommarjobbet, som butikshjälp. Då var jag 15
år gammal.
Före det hade jag bara legat på knä i odlingarna under heta
sommardagar.
Men någonstans måste man ju börja sin karriär.
Å andra sidan är jag osäker på om potentiella arbetsgivare faktiskt
låter sig övertygas av föräldrarnas omsorg.
Kommunsektorn och butikerna hör till de stora arbetsgivarna för
ungdomar. Helsingfors stad anställer till exempel 1 000 ungdomar i
åldern 16-17 år. Men om dem konkurrerar över 30 000 killar och
tjejer. Chansen att lyckas är alltså en på trettio. Och antalet sökande
ökar för varje år.
Då är det inte så konstigt att unga med lite sämre självförtroende
bara ger upp. Sommarjobbet borde vara en fin försmak på
arbetskarriären. Nu blir det ett hinder som många inte klarar av att
klättra över.
Arbetsminister Lauri Ihalainen uppmanade nyligen arbetsgivarna att
anställa fler ungdomar. Men i detta dystra ekonomiska läge räcker det
inte ens att arbetsgivaren får så kallat Sanssi-lönestöd på 700 euro i
månaden i upp till nio månader. De anställer ändå inte unga.
Bristen på sommarjobb är bara ett symptom. En större andel unga än
tidigare står utan jobb och de som har jobb tjänar relativt sett mindre
än tidigare.
Det har sagts förr: de unga har blivit de stora förlorarna på
arbetsmarknaden.
