Varje äpple plockas för hand och alla som plockar kommer från de
forna östländerna. Skaidrite och Fjordors är två typiska arbetare i den
åländska äppelträdgården. De kommer från Lettland har lockats till
Åland av bekantas bekanta och de i sin tur har lockat andra från
Lettland att följa efter.
Hittills har det inte varit några problem att få tag i villiga
händer utomlands och många stannar under 3 månader på Åland. Då behövs
inget arbetstillstånd. En del har också bosatt sig i öriket och hittat
andra jobb utanför skördesäsongen.
Äppelodling har blivit en succébransch på Åland – äpplen säljs för 5
miljoner euro eller en fjärdedel av lantbruksintäkterna. Men odlingen
står och faller med den utländska arbetskraften. Förr kunde en odlare
ha träd på ett par hektar och klarade då av plockningen med hjälp av
familj och grannar. Nu är odlingarna så stora att man inte kan lita på
grannarnas hjälp längre och ingen eller väldigt få ålänningar vill
jobba för cirka 8 euro i timmen – den avtalsenliga lönen. Dessutom har
det – åtminstone hittills – varit ont om lokal arbetskraft på
Åland.
Därför prisas Skaidrite och Fjordors och alla andra som än så länge
tycker att 8 euro är bra betalt för att plocka ner äpple efter äpple
och varsamt lägga dem i stora lårar innan de sorteras. Äpplen som är
små eller har någon skada på skalet dumpades förr i skogen till
rådjurens stora glädje. Nu pressas de till juice.
Jordbruket överlag utpekas som en framtidsnäring på Åland.
Närproducerat och småskaligt har blivit hedersord i vardagen och
jordbrukarna tänker i nya banor. Någon odlar basilika i sitt växthus,
en annan sparris på sina åkrar och en bonde gör korv av lammkött och
säljer i sin gårdsbutik. Och överallt där familjens insatser inte
räcker anställs utländsk arbetskraft.
Fenomenet är känt och arbetarskyddet alert och än så länge har Åland
klarat sig utan ”bärplockarskandaler” likt dem i Sverige. Plockarna får
den lön de ska ha – och äpplen för dagligt intag.
