Några månader efter valförlusten meddelade Mona Sahlin att hon
avgår på en extra kongress den 25-27 mars i år.
De hetaste kandidaterna som hennes efterträdare är män och när även
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins mandat går ut 2012, riskerar
kvinnorna i Sverige att de två främsta maktpositionerna de intagit
återgår till männen.
Kampen om jämställdhet har i Sverige historiskt
förts i egna kvinnliga organisationer, påpekas det i Nordiska
ministerrådets stora undersökning ”Kön och makt i Norden”.
Kvinnoförbunden spelar stor roll
Tillsammans med Finland har kvinnoförbunden spelat en större roll i
politiken än i de övriga nordiska länderna. Den svenska
industristrukturen med många stora företag har också gjort att de haft
mer makt än vad företagarna haft i Norge, där de största företagen har
staten som dominerande ägare.
Fyra av partierna har egna kvinnoförbund och Sverige har sedan 2005
ett eget kvinnoparti, Feministiskt Initiativ, som visserligen bara fick
0,4 procent i Riksdagsvalet 2010, men som fram till januari i år har
haft Gudrun Schyman som partiledare. Hon är en av Sveriges mest
markanta politiker och var 1993-2003 partiledare för
Vänsterpartiet.
Tre av de största svenska partierna har ännu inte haft en kvinnlig
partiledare – Moderaterna, Kristdemokraterna och
Sverigedemokraterna, som emellertid kom in i Riksdagen först 2010.
Hur fort utvecklingen ändå har gått ser man om man jämför dagens
regeringar med den Olof Palme bildade 1973. Fram till då hade Sverige
bara haft fem kvinnliga statsråd. Olof Palme utsåg tre kvinnliga
statsråd och 17 manliga. Men alla de tre kvinnorna, Gertrud
Sigurdsen, Anna-Greta Leijon och Lena Hjelm-Wallén, utnämndes till
konsultativa råd, vilket innebar att de inte var chefer för egna
departement.
Först med jämställd regering
Ingvar Carlsson var den förste statsministern som hade en regering
som till 50 procent bestod av kvinnor. Det var i hans tredje regering,
som satt från oktober 1994 till mars 1996. Där var elva av de 22
statsråden kvinnor.
Debatten om en kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser har
varit intensiv även i Sverige. Men den har varit mer principiell och
handlat om staten ska kunna gripa in och inskränka aktieägarnas rätt
att själva fritt utse företagen styrelser, jämförtmed debatten i Norge.
Ville kvotera, men avgick
Den förre arbetsministern Sven Otto Littorin sa i en intervju den 5
juli 2010 att han vill införa kvotering av kvinnor i styrelserna
eftersom det tog för lång tid att uppnå jämställdhet där
– Med nuvarande takt får vi vänta i
150 år, sa Sven Otto Littorin.
Han hade emellertid inte förankrat utspelet i den koalitionsregering
av fyra borgerliga partier som han satt i. Eftersom han avgick två
dagar senare blev effekten inte densamma som i Norge, där det var
en manlig minister, Ansgar Gabrielsen, som till sist fick igenom
förslaget. Det visar att det inte alltid är kvinnor som för den
mest effektiva jämställdhetspolitiken, även om
kvoteringsförslaget i Norge förberetts i många år och av flera
kvinnliga ministrar innan Gabrielsen genomförde det.
