– Jakten på kompetensen kan ha sina mörka sidor. Den kan lätt föra
till att migranter värdesätts olika och att de får rättigheter i
förhållande till vilka kvalifikationer de har, påpekas det i rapporten
”Rekruttering av kompetansearbeidskraft fra tredjeland till
Norden.”
Att högutbildade flyttar från ett land till ett annat kan vara en
fördel för bägge länderna om det är överskott på utbildade i ett visst
yrke i avsändarlandet och brist på den kompetensen i
mottagarlandet.
Men den motsatta situationen kan också uppstå. Högkompetent
arbetskraft lämnar ett land där den behövs och kommer till ett där den
inhemska trängs ut.
– Det hela måste ses i ett samhällsperspektiv som går utöver de
nationella intressena, heter det i rapporten.
Andra länder mer attraktiva
Samtidigt är det krävande och svårt att rekrytera högkompetent
arbetskraft till verksamheter i Norden från länder utanför
EU/EES-området. Sett med kinesiska, indiska eller ryska ögon finns det
andra länder som är mer attraktiva: USA, Kanada, Storbritannien eller
Australien.
Efter EU-utvidgningen 2004 flyttade långt fler arbetstagare från de
nya EU-länderna till Västeuropa än vad man trott skulle ske. Speciellt
Norge var attraktivt.
Men även de nya EU-länderna drabbas till sista av brist på
arbetskraft på grund av befolkningsutvecklingen och att så många redan
utvandrat. Därför har de nordiska länderna börjat se ännu längre bort,
till Indien, Kina och andra asiatiska länder.
Olika struktur
De olika länderna har emellertid olika struktur och olika behov.
Sverige har med sina många stora företag gått längst i att överlåta
kontrollen av att den arbetskraft som rekryteras verkligen behövs och
har den rätta kompetens. I Danmark där det är mest mellanstora och små
företag, är staten mer aktiv. Något överraskande, med tanke på de
senaste årens invandringsdebatt i Danmark, är det att landet är det
enda som erbjuder en möjlighet att flytta dit och börja leta jobb först
när man är på plats, ett så kallat Green Card. I de fyra övriga
länderna är det en förutsättning att man har ett jobberbjudande för att
få uppehålls- och arbetstillstånd.
I Finland har debatten gått högst om de negativa effekterna för den
inhemska arbetskraften. Norge är positivt, men har hittills lyckats
bäst att locka till sig arbetskraft från EU. Bara Island ser inget
behov på många år på grund av krisen.
Vad är strategin?
Rapporten försöker inte bara ta upp skillnader och likheter mellan
de nordiska ländernas invandringspolitik på detta området. Den försöker
också beskriva vad som är strategin i de olika länderna.
– Det överordnade målet är inte att få flest möjliga utländska
arbetstagare till Danmark, utan att få det antal som passar till
behovet på arbetsmarknaden på den aktuella tidpunkten, är en sådan
strategi.
En så ambitiös strategi kräver emellertid god information. I Danmark
har man övervakat tillgången av arbetskraft, men först med
Arbejdsmarkedsstyrelsens så kallade nyckeltalsystem som infördes i
januari 2010 kan man nu se hur många i den utländska arbetskraften som
väljer att stanna kvar i Danmark. Men det går fortfarande inte att se
vilka speciella kompetenser den utländska arbetskraften har.
Definitionerna varierar mellan länderna för vad som är högkompetent
arbetskraft, vilket försvårar att dra paralleller mellan länderna.
Dessutom är många av åtgärderna så färska att det är svårt att avgöra
om de fått någon effekt.
Norden eller EU?
Enligt rapporten borde det finnas goda möjligheter till ett utvidgat
nordiskt samarbete om rekrytering av högkompetent arbetskraft eftersom
den mängd som behövs trots allt inte är så stor. Det finns därför inget
egentligt konkurrensförhållande mellan länderna. Däremot är det olika
hållning bland länderna om de hellre vill delta i en gemensam
marknadsföring av Europa istället för Norden i förhållande till
utländsk arbetskraft från tredje land.
