Det svenska Laval-fallet har rönt stor uppmärksamhet – både i
Sverige och hela Europa – under de senaste åren. Målet fick sin början
efter det att Svenska byggnadsarbetarförbundet försatte ett skolbygge i
Vaxholm i blockad efter att det lettiska bolaget Laval un partnerei
Ltd, som hade fått byggnadsentreprenaden, hade vägrat att teckna
kollektivavtal med Byggfacket på de villkor facket krävde.
Slutresultatet av konflikten blev att de lettiska byggnadsarbetarna
fick packa ihop och åka hem. Bolaget gick dessutom i konkurs.
Fallet gick till den svenska arbetsdomstolen (AD). Domstolen
konstaterade att de stridsåtgärder facket vidtagit var helt förenliga
med svensk arbetsrätt, men att de kan strida mot EU-rätten. Då en
svensk domstol behandlar frågor som gäller tolkning av EU-rätten och
som är oklara skall den begära EU-domstolen om ett förhandsbesked om
hur EU-rätten skall tolkas. Svenska arbetsdomstolen skickade en lång
förteckning på frågor till EU-domstolen som särskilt gällde tolkningen
av utstationeringsdirektivet och frågan om den sk Lex Britannia.
Lex Britannia är ett stadgande i MBL som utgår från att ett svenskt
fack kan vidta stridsåtgärd mot utländskt företag även då detta är
bundet vid ett utländskt kollektivavtal.
Akt II utspelade sig i EU-domstolen, som avgav sin dom den 17
december 2007. Domstolen kom fram till att den svenska implementeringen
av utstationeringsdirektivet var ytterst bristfällig och förklarade att
de stridsåtgärder som vidtagits stred mot EU-rätten. Domstolen avgjorde
målet i detalj och den svenska regeringen igångsatte en stor
Laval-utredning för att revidera lagstiftningen så att den uppfyller
EU-rättens krav. Utredningen har nu lett till ett lagförslag i Sverige
som föreslås träda i kraft 1.4.2010.
Akt III utspelades i den svenska arbetsdomstolen, som fortsatte
behandlingen av målet. Det stod klart att målet skulle vinnas av
arbetsgivarsidan och Laval, men det återstod flera frågor att avgöra i
domstolen. Den viktigaste frågan gällde skadeståndsansvaret. Skall
facket vara skyldigt att ersätta den skada man tillfogat motparten som
en följd av stridsåtgärden?
Kraven i domstolen
Till denna del hade Laval höjt sitt skadeståndskrav efter sin
framgång i EU-domstolen, man krävde nu sammanlagt närmare 3 miljoner
kronor i skadestånd av motparterna samt ersättningar för
rättgångskostnaderna.
Den stora principfrågan gällde alltså om en enskild part, en
fackförening, kan bli ersättningsskyldig för att man brutit mot
EU-rätten genom att vidta en stridsåtgärd som var oförenlig med
EU-rättens regler. Arbetsgivarsidan menade att skadeståndsskyldighet
förelåg både med stöd av den svenska medbestämmandelagen (i den form
den hade efter att EU-domstolen underkänt den så kallade Lex Britannia)
och EU-rätten.
De svenska fackföreningarna bestred skadeståndskravet. Man medger
klart att stridsåtgärderna strider mot EU-rätten, vilket ju
EU-domstolen slagit fast. Man motsätter sig skadeståndsskyldigheten med
två motiveringar. För det första menar man att något brott mot den
svenska lagstiftningen inte förelåg eftersom man följt den i den form
den hade vid tiden för blockaden. Därför var det framförallt svenska
staten, inte facket, som hade felat genom att upprätthålla en
fördragsstridig lagstiftning i form av Lex Britannia. För det andra
menar facket att det inte föreligger skadeståndsansvar för facket med
stöd av EU-rätten, det finns ingen tidigare rättspraxis på detta och
det föreligger heller inte skadeståndsskyldighet för att man effektivt
skall kunna garantera ett rättsskydd åt arbetsgivarföretaget.
Domstolen var splittrad
Majoriteten av de sju domarna (fyra domare) i arbetsdomstolen menar
att EU-domstolens dom skall kunna ges så kallad återverkande kraft, så
att skadestånd kan dömas också trots att facket kunde vara i god tro om
åtgärdernas laglighet, då de vidtogs. Vidare menar man att allmänna
principer om bland annat statens skadeståndsskyldighet vid brott mot
EU-rätten även kan återföras på enskilda och man utdömer så kallat
allmänt skadestånd om 700.000 kr och rättegångsersättningar om 2,1
miljoner kr, alltså sammanlagt över 2,8 miljoner kronor. Kraven på
ekonomiskt skadestånd förkastas däremot på den grunden att Laval inte
kunnat bevisa hur stor ekonomisk skada man lidit.
Minoriteten av domarna (3 domare) menade att majoriteten
knappast tolkade EU-rätten riktigt när det gällde skadeståndsansvarets
omfattning, men att man överhuvudtaget inte behövde ta ställning till
skadeståndsfrågan i detta fall eftersom rättsläget varit så oklart att
skadeståndsskyldigheten under alla omständigheter skall falla bort.
Minoriteten ville alltså inte döma skadestånd. Minoriteten hade sedan
litet olika åsikt avseende hur rättegångskostnaderna skulle
fördelas.
Domslutet är principiellt viktigt. Det är första gången man inom EU
ålagt facket att betala skadestånd för en olaglig stridsåtgärd
och det är något paradoxalt att det är den svenska arbetsdomstolen som
verkar som vägvisare i denna fråga. Domslutet är ytterst
kontroversiellt. Enligt EU-rätten skall ju en nationell domstol i sista
instans (vilket AD är) begära om ett förhandsbesked i en oklar fråga
som gäller tolkning av EU-rätten. Hur domstolens majoritet kan anse att
frågan är klar, när kvalificerade domare inom domstolen med
tjänstemannabakgrund är av annan åsikt är obegripligt. Majoriteten
borde ha begärt ett förhandsbesked från EU-domstolen och inväntat detta
innan slutlig dom kunde avkunnas.
Vad sker efter domslutet?
Det blir intressant att se hur domslutet tas emot av det svenska
facket. Det ligger nära till hands att man kan kräva skadestånd av den
svenska staten för den skada man tillfogats för att AD självsvåldigt
beslutat i frågan och för att skadan berodde på en felaktig
implementering av EU-rätt, som den svenska staten svarar för. Det
förefaller alltså sannolikt att ridån inte går ner efter akt III i
Laval-målet utan att vi får se ytterligare någon akt innan fallet kan
avslutas.
