I den officiella
världen:
I skuggan av de offentliga händelserna
plockar vi nordister förstås gärna fram behovet av enighet i nordisk
politik och utöver det ryms förstås lite kärleksfulla skämt kring
olikheterna mellan våra folk. De senaste årens många företagsfusioner
erbjuder goda klichésmil där svenskarna halvskrämt kan förundra sig
över den finländska företags-ledarens rättframma och i svenska ögon
sett något odemokratiska beslutsstilen, även känd som ”Management by
perkele”. Finländarna kan småfnissa åt den svenska företags-ledarens
oändliga förankringar och i finländska ögon sett något överdemokratiska
beslutsstilen, även känd som ”Management by talking”.
De flesta som jobbat över gränserna kan
sedan vara överens om att det är annorlunda att arbeta i broderlandet
hur mycket klichéerna än är tillspetsade.
Så skrattar vi återigen tillsammans,
klappar om varandra och minns hur vi ändå är ett brödrafolk i Norden,
hur vår historia är sammanbunden och hur starka inte minst de
ekonomiska banden mellan våra länder är.
I den vardagliga
världen:
Tack vare historien är Finland enligt
grund-lagen ett officiellt tvåspråkigt land. Eller som folktinget
tutade ut inför 100-års jubileet: Två språk – ett land.
Det betyder att finska elever lär sig
svenska i skolan och finlandssvenska elever lär sig finska. Det betyder
att gatuskyltarna på tvåspråkiga orter är på båda språken. Det betyder
att de ungefär 300 000 finlands-svenskarna har rätt till det mesta på
modersmålet – utbildning, media, vård, service …
Det borde också betyda att Finland på
många plan skulle vara ett intressant arbets-/studieland för svenskar
och Sverige vice versa för finländare.
Så är det inte
Den gemene svensken har i allmänhet svårt
att förstå varför det (åtminstone teoretiskt) är möjligt att klara sig
på svenska i Finland, särskilt om du tar dig utanför den alltmer
enspråkigt finska huvudstadsregionen. Tvärtom är rikssvenskens okunskap
om det svenska i Finland ibland rentav häpnadsväckande.
Den finska eleven har minst lika svårt att
förstå varför han eller hon ska lära sig svenska i skolan. Tvärtom är
debatten kring den numera etablerade termen ”tvångssvenskan” och
finlandssvenskarna stundvis så hätsk att den nuddar vid lagbrott,
samtidigt som antalet finska elever som väljer att skriva svenska i
studentexamen rasat med en tredjedel under de fyra år det varit ett
valfritt ämne.
Svenska folkpartiet kämpar i ett alltmer
oförstående klimat, samtidigt som det svenska i Finland krymper och med
det en av de starkaste banden med övriga Norden.
Ungdomarna i Nordiska rådet har redan
meddelat att de vill tala engelska på möten. Samma idéer har förts fram
i andra nordiska organ. I de fusionerade svensk-finländska företagen är
det inte alls ovanligt att arbetsspråket blir engelska oberoende av om
det är ”talking” eller ”perkele” management.
De som varit med länge säger att
samarbetet mellan Sverige och Finland ännu på 50-70-talet levde och var
gott. Det är knappast hela sanningen, med tanke på den massiva
finländska arbetskraftsflykt som då gick västerut.
Men mer än 30 år senare har mycket
hänt.
I relationerna har samarbetet tätats på
högre och officiellare plan. Men retoriken är så trög att den inte
flyter neråt. Finnen förstår inte svensken, svensken förstår inte
finnen.
I drömvärlden:
Inför nästa års final i 200-års jubileet
kunde en kanske naiv förhoppning vara att de som ännu tror på utbyte
grannländerna emellan arbetar med att undervisa sina okunnigare vänner
om värdet av ett nordiskt språk, behovet av att arbeta på olika sätt
över gränserna och att hålla ihop – trots att det ena landet mest talar
finska, det andra mest svenska. Tillsammans talar vi ändå
minoritetsspråk som vi med stolthet ska värna om i ett växande EU.
Artikkelen har vært
publisert i AiN nr 3, 2008 og kan lastes ned som pdf.
