I februari 2004 aviserade Electrolux att dammsugarfabriken i
Västervik skulle läggas ner, en svensk kommun där företaget hade haft
verksamhet i snart 60 år. Drygt 600 personer arbetade i fabriken och
Electrolux var den största privata arbetsgivaren i området.
Skulle de anställda börja strejka direkt för att försöka stoppa
beslutet eller åtminstone få behålla en del av verksamheten? Skulle de
blockera fabriken för att utrycka sin helt förståeliga ilska?
När man kommer från Frankrike förväntar man sig starka reaktioner i
sådana lägen.“Une seule solution, la manifestation!”, brukar man ropa i
gatorna:“Det finns bara en lösning, det är att demonstrera…”
Visst fanns det reella skäl för de Västerviksanställda att vara
arga. Produktiviteten i fabriken hade förbättrats med 10 procent året
före. Dammsugarfabriken hade levererat en vinst på drygt 160 miljoner
svenska kronor. Den hade till och med vunnit kampen mot anläggningen i
tyska Rothenburg, som lades ned sommaren 2003… Men det räckte inte.
Ändå var det tyst i gatorna, förutom några begränsade och fredliga
demonstrationståg. – Vad hjälper det, idag handlar allt om
vinstmaximering, förklarade en resignerad Metallrepresentant.
Då och då anklagar de nordiska fackföreningsrörelserna lågmält
arbetsgivarnas organisationer för att gradvis ge upp grundläggande
principer i den berömda sociala kapitalismen (konsensus, medansvar).
Men oftast tar pragmatismen över. Istället för att kämpa med alla medel
för varje anställd försöker de att ha en dialog med företagarna för att
minska skadorna som orsakas av globaliseringen.
För en fransk journalist som bevakar Norden sedan knappt tio år
tillbaka är det fortfarande anmärkningsvärt att stridslusten inte ökar
i en mer och mer hotad social miljö.Vissa rapporter tyder på att fler
och fler tillverkningsenheter i Norden kommer att försvinna till så
kallade lågkostnadsländer.
Ändå har allt hopp om svenska protester inte försvunnit… Nyligen
försatte en lång rad LO-förbund ett skolbygge i Vaxholm i blockad
därför de inte kunde komma överens om ett kollektivavtal med det
lettiska företag som fått jobbet. Det ligger något “franskt” i det: en
blockad liknar nästan en barrikad! Synd bara att de byggnadsmedlemmar
som bevakade Vaxholmsskolan var så fåordiga och klumpiga. Det kändes
som om de skulle behöva träna hos sina franska kolleger. Hos dem finns
det mycket kunskap att hämta om hur man bäst lamslår en fabrik, en
stadskvarter eller en motorväg. Hur man kan vara djupt förbannad utan
att tappa humöret. Hur man till och med kan njuta av att vandalisera
offentliga byggnader…
Men är det så roligt i Frankrike? Det är lätt att gå vilse bland
alla de konflikter som har blomstrat därnere de senaste 10 åren.Vad
handlade konflikterna om egentligen? Var det en manifestation mot en
skolereform eller mot en ny socialförsäkring? För att protestera mot
vissa ändringar i statstjänstemännens villkor eller mot hur man ska
räkna ut framtidens pensioner? Och vänta nu.Var demonstrationen riktad
mot en borgerlig eller en socialistisk regering?
Medan det franska folket är stolt över sin okränkbara
demonstrationsförmåga verkar deras kära land lamslaget. Det utvecklas
inte. Den nationella förlamningen hindrar de jobbiga beslut som krävs
för att anpassa sig till den verkliga världen. Medan nordiska
fackmedlemmar borde åka till Paris eller Marseille för att träna sig på
att uttrycka sina känslor och sin frustration, borde kanske deras
franska kollegor komma till Norden för att gå en kurs i
kompromissvilja?
