Nu, efter månader, telefonsamtal och väntetider på olika
myndigheter, kan jag bara skratta åt min naivitet.
Att medborgare från Efta-medlemmen Schweiz är jämställda med
EU-medborgare betyder inte att det är en formalitet att anmäla sig i
det nordiska EU-landet. Och utan anmälan inget personnummer, ingen
försäkring, inget telefonabonnemang, ingen dagisplats… Barnbidrag
kommer inte ens i fråga.
Samtidigt med mitt anmälningsmaraton bestämde sig land efter land
för att begränsa arbetskraftsinvandringen från EU:s nya medlemsstater.
Särskilda övergångsregler skulle hindra fattiga nya EU-medborgare att
söka sig till de rika västländerna, jobba för låga löner och framför
allt få tillgång till socialsystemet. I samband med de generösa
socialbidrag som till exempel Sverige erbjuder, skapades till och med
det fula ordet social turism.
Det, tycker jag, var väldigt mycket väsen för lite ull. Visst finns
det alltid utrymme att utnyttja socialsystemet – vare sig i Sverige,
Schweiz eller i Slovakien. Fast lätt är det inte.
Tvärtom – då krävs kunskaper om systemet, språket, myndigheternas
arbetssätt och att man är folkbokförd, vilket i sin tur inte betyder
annat än att en ny skattebetalare hälsas välkommen med stor glädje och
öppen famn. Den svarta arbetsmarknaden kommer dessutom att bestå -med
eller utan övergångsregler.
Men vad är fel med människor som prövar lyckan i något annat land,
ett land där löner (liksom levnadskostnader!) är mycket högre än i
hemlandet? Varför satte miljoner av Skandinaver sitt hopp till de båtar
som skulle föra dem till Amerika på artonhundratalet? Och varför jobbar
svenska sjuksköterskor och läkare i Norge på tvåtusentalet?
Framförallt nordiska bolag har satsat stort i de Baltiska länderna
och berömmer deras tillväxtmöjligheter. Tillväxtmöjligheter som blir
allt större med stigande välstånd. Den lettiske statsministern, till
exempel, räknar med att det kommer att ta 20 till 30 år innan hans land
kommit ikapp de gamla EU-länderna. Ju snabbare denna upphämtning sker,
desto större är sannolikheten att människor som utvandrat återvänder
till hemlandet. Och att de som har stannat hemma inte ens vill utvandra
längre.
Chanserna, som en större europeisk arbetsmarknad och fri
personrörlighet ger, har inte diskuterats mycket. I Sverige såsom i
andra länder råder, trots den svaga sysselsättningen, arbetskraftbrist
i vissa glesbygder eller yrken, eftersom strukturomvandlingen har skett
för snabbt. Om ingen inhemsk arbetskraft finnes för dessa jobb är det
väl bara önskvärd att utländska medborgare träder in istället?
Arbetsmarknaden skulle också kunna behöva den ökande konkurrens som ett
större antal arbetssökande från de nya EU-länderna medför. Dessutom
minskar den arbetande andelen av befolkningen alltmer medan skaran av
pensionärer ökar stadigt. För att motverka de demografiska problem som
våra moderna samhällen står inför ses, tillsammans med högre
födelsetal, invandring som den enda praktiska möjligheten.
Sveriges riksdag sa till slut nej till övergångsregler. Landet får
därmed möjlighet att bevisa för resten av EU att social turism inte är
mer än ett fult ord!
