Kommer man hit som gästforskare, ambassadör eller journalist ser man
snarare den bild landet vill visa upp.
Därför saknar jag invandrarnas synvinkel i studien “Nordic Identity
– seen from without”, som det danska kulturministeriet låtit göra. De
välskrivna och tidvis underhållande essäerna som bildade människor från
olika håll i världen skriver om oss, om rugbrød, smörgåsbord och
bröderna Kaurismäki, är litet för artiga.
Våra dåliga sidor förbigås med tystnad. John Stanley Martin
studerade isländska vid lärarhögskolan i Melbourne och hans
upptäktsresa i Norden började med Island år 1958. Hans första reaktion
vad förvånad förtjusning och vid fyllda femtio har han nu tillbringat
en tiondedel av sitt liv i Norden – och lärt sig att vi i Norden är
väldigt lika.
Det som förenar är kristendomen, Hansan, reformationen, tysk
lärdomstradition, fransk stil, sen industrialisering, emigrationen till
Nordamerika och socialdemokrati. Enligt honom präglas vi av längtan
till det förgångna och gamla traditioner, humanism, öppenhet mot modern
utveckling, miljövedvetande, lust att lära sig i Grundtvigs anda,
suverän design och sund patriotism parad med stark
internationalism.
Han påstår också att vi är väldigt olika, men berättar inte hur. Det
gör inte de andra författarna heller, åtminstone inte så tydligt att
det kunde såra något folk. Eller kanske handlar det inte om artighet,
kanske är det helt enkelt så att också folk utifrån förleds att tro att
vi är lika eftersom vi på håll verkar vara det och när man väl är här
så lever man huvudsakligen med ett folk. Man lär känna det, men
knappast dess grannar.
Att det dessutom är svårt att skilja på oss noterar bland annat
Thomas Munch-Petersen, lektor i skandinavisk historia i Storbritannien;
den svenska modellen kallas ofta nordisk ute i världen. Det man kände
till om Norden i Storbritannien under 60-talet var sannolikt mest fakta
om Sverige blandat med lite dansk design, några norska fjordar och
någon finsk bastu, hävdar Munch-Petersen och konstaterar att Norden är
en enhet i hans land.
Att lyfta fram ett nordisk land framom de andra tjänar inte mycket
till. Vi Norden har en del gemensamt och samarbetar bra på många
områden, men särskilt lika är vi inte. När jag för drygt tio år sedan
flyttade till Sverige trodde jag – finlandssvensk och uppvuxen med
Pippi Långstrump och Allers veckotidning – att jag delvis flyttade hem.
Bort från Finland, men hem till min svenska kultur.
Mer fel kunde jag knappast ha haft. För jag som hela min uppväxt i
Finland av folkmajoriteten uppfattats som udda och svensk fick snabbt
lära mig att i Sverige uppfattar folkmajoriteten mig också som udda.
Fast finsk.
Under mina år som nordisk korrespondent har jag i Danmark stött på
summa två personer som känt till vad finlandssvenskar är, och på det
norska Vestlandet får jag berätta om min märkliga folkspillra gång på
gång utan någon igenkännade glimt i lyssnarens ögon.
Varför tjata om finlandssvenskarna? Jo, för att vi är en av många
minoriteter i Norden. Norden består av jämtar, samer, skåningar,
färingar…
Vi nordbor är ingen homogen grupp annat än på håll – ju längre bort,
desto mer homogen – och vi känner inte varandra särskilt bra.
De utländska ögon som betraktar oss från en australiensisk eller
afrikansk horisont ser en enhetlig massa där möjligen en Sibelius eller
Kirkegaard sticker upp i allt blont, sagoberättande vikingakynne. Många
av bokens skribenter nämner att när avståndet minskar så framträder
särdrag, men vilka, det vill man inte peka på. Norden förblir en enhet,
det nordiska något gemensamt.
Hur är vi nordbor? Duktiga och tråkiga, svarar boken och jag tycker
mig ha hört det förr. Fast varför fråga? Personligen har jag ingen
större lust att veta vad mina grannar tänker om mig, konstaterar Andrew
O’Rourke, tidigare irländsk ambassadör i Köpenhamn.
Tillfrågad svarar han ändå sanningsenligt: »Människorna? De delar en
lutheransk bakgrund. Socialdemokrati, mest. Hårt arbetande,
framgångsrika, lite trista.Väldigt trista, somliga!»
Nordic Identity –seen from Without. Utgiven av Danmarks
kulturministerium i samarbete med Nordisk Ministerråd, Köpenhamn år
2000.
Artikeln publicerades november 2000.
