Samarbetet mellan nordiska arbetsgivarorganisationer har funnits i över hundra år. Under en längre period var det intensivt. Med medlemskap i EU för tre av de nordiska länderna förändrades det gemensamma arbetet.
Nyligen ägde ett trepartsmöte rum i Reykjavik där representanter från nordiska regeringar, arbetsgivarorganisationer och fackförbund träffades för att diskutera en rättvis grön omställning. Mötet arrangerades av Island, som är ordförandeland i Nordiska ministerrådet denna period, och är det första av sitt slag på 20 år.
I motsats till fackförbunden med Nordens fackliga samarbetsorganisation, NFS, och för politikerna med Nordiska ministerrådet, har de nordiska arbetsgivarorganisationerna ingen nordisk samarbetsorganisation.
Göran Trogen är tidigare vd för arbetsgivarorganisationen Almega. Från 2004 till 2010 var han ordinarie ledamot av styrelsen för ILO, International Labour Organisation, och verkade då som representant för de nordiska arbetsgivarföreningarna. Uppdraget alternerade mellan dessa.
– Under och efter andra världskriget fanns ett stort engagemang för Norge och Finland hos cheferna på SAF [Svensk arbetsgivarförening, upphörde 2001 när Svenskt Näringsliv bildades, redaktionell anmärkning].
– Engagemanget ledde till ett ökat och mer organiserat samarbete mellan de nordiska arbetsgivarorganisationerna, säger Göran Trogen till Arbeidsliv i Norden.
Arbetsliv med internationella regler
ILO är ett självständigt organ inom FN som grundades 1919 med Sverige, Danmark och Norge bland de första medlemsstaterna. Nu har organisationen 187 medlemsländer. De har förbundit sig att arbeta utifrån organisationens åtta universella kärnkonventioner. Det rör sig om sociala frågor som grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet, till exempel avskaffande av barnarbete, tvångsarbete och diskriminering, förenings- och förhandlingsrätt. Konventioner och rekommendationer antas vid den årliga ILO-konferensen för alla medlemsstater i juni.
Nordiska samarbetet förstärktes
De nordiska arbetsgivareföreningarna var även aktiva vid bildandet av den Internationella Arbetsgivarorganisationen (IOE) 1920, Island inträdde 1945. Samarbete mellan de nordiska arbetsgivarna har varit ett fundament i ILO- och IOE -samarbetet.
Den internationella arbetsgivarföreningen, IOE, leds sedan 2018 av den spanske generalsekreteraren Roberto Suárez Santos. Här talar han på ett event i Dubai, där organisationen har som slogan att «en rättvis omställning kräver gröna färdigheter. Foto: IOE
Redan 1921 hade de nordiska arbetsgivarorganisationerna ett gemensamt kontor i Bryssel med en anställd direktör för förberedelser inför möten inom ILO och IOE. Det nordiska kontoret flyttade senare till Genève men avvecklades under sent 1960-tal, berättar Trogen.
– Delegaterna till ILO- konferensen från de nordiska arbetsgivarorganisationerna har senare brukat träffas inte bara i Genève, utan även på platser runt om i Norden för att gå igenom de aktuella frågorna på agendan och utarbeta gemensamma ståndpunkter, säger Trogen.
Ståndpunkterna framfördes senare vid ILO-konferensen av de nordiska delegaterna och även vid de trepartiska möten som förekommer inom ILO för olika industrikommittéer. Det handlade ofta om att värna de nordiska reglerna, ILO-normerna fick inte kollidera med dem. Det kunde även gälla att förklara den nordiska modellen, som att här är det arbetsgivare- och fackföreningarna som förhandlar om löner och arbetsvillkor medan staten spelar en större roll i andra länder genom att till exempel bestämma om minimilöner. För de nordiska arbetsgivarna är det även viktigt att bevaka att inte ILO-normer kolliderar med EU-regler.
Tidigt utvecklades i Norden ett livligt samarbete mellan de många arbetsgivarförbunden även på branschnivån vid årliga möten på olika platser i Norden.
– Förhandlingsfrågor, ny arbetsrätt och organisationsfrågor stod här på agendan och jämförelser gjordes mellan länderna. Dessa frågor var gemensamma och aktuella och gjorde att mötena blev intensiva med stort utbyte av erfarenheter. Vi lärde oss mycket av varandra och känslan för samarbete har alltid varit stark mellan branschorganisationerna i Norden och vi delegater knöt både kollegiala och vänskapliga band, säger Trogen.
Förändringens vindar började blåsa
Under 1990-talet kom de nordiska arbetsgivarorganisationerna, om än i olika takt, att även företräda företagen i näringspolitiska frågor. Det innebar att de gemensamma frågorna från förr minskade, berättar Göran Trogen.
– Nordiska möten förekommer fortfarande i flera branscher, men med en uppdelning av arbetsgivarfrågor och näringsfrågor.
Dessutom kom EU- frågorna alltmer på agendan på branschmötena, även om inte alla de fem nordiska länderna var medlemmar i unionen.
– Vid mitt sista möte i Köpenhamn 2006 för it-branschen, kände jag att dessa möten kanske haft sin tid, eftersom vi måste tala engelska med varandra. Yngre finländska kollegor talade ingen svenska och några andra i mötet hade svårt att förstå danska, säger Göran Trogen.
