– Vi har lite problem med att hantera större volymer av den här sortens material. För en tid sedan fick vi två kilo med nanokolrör från en japansk tillverkare, berättar han.
Nanorör består av kol som rullats till enväggiga eller flerväggiga rör. De är extremt starka och vissa typer av nanorör leder elektricitet bättre än något annat känt material.
Nanorören kommer inpackade i 50-liters tunnor som innehåller ett kilo vardera av det ”fluffiga” materialet.
– När man öppnar behållaren ryker det av små klumpar av nanopartiklar. Eftersom vi jobbar med arbetsmiljö måste vi vara extremt försiktiga och föregå med gott exempel, säger han.
– Helst vill vi ha det som kallas dubbelt negativt tryck, så att forskarna arbetar med materialet i ett dragskåp där det inte ska läcka ut något, inuti ett rum som dessutom har en separat luftskyddsmekanism, säger Håkan Wallin.
Forskarna mest utsatta
Än så länge är det nästan bara i forskningsmiljöer som personer i Norden kan komma i kontakt med nanorör. Själva produktionen sker utomlands av ett tiotal större företag.
– Jag tror att det finns flera nordiska forskningslaboratorier som inte har tillfredsställande säkerhet.
Men bristen på information är stor.
– Det finns inga systematiska mätningar som har gjorts på arbetsplatser ännu. Principerna för hur man ska mäta har inte heller fastställts. Nanopartiklarna fungerar inte som vanliga kemikalier där man kan sätta gränsvärden för hur stor koncentration som är säker. Nanopartiklarna kan bli farligare, ju mindre de är, säger Håkan Wallin.
Det börjar visserligen finnas instrument som kan mäta koncentrationen i luften, men ännu vet man lite om hur mycket nanopartiklar det finns i omgivningen. Tänder man ett stearinljus eller sätter på en gasspis bildas det mängder av nanopartiklar, påpekar Håkan Wallin. Nanopartiklar bildas också i förbränningsmotorer och när bildäck slits på vägbanan
Det finns andningsskydd som är så täta att nanopartiklar inte slipper igenom, men ett problem är att det kan uppstå små glipor där masken sitter vid huden. Eftersom nanopartiklarna sprids i luft efter andra principer än större partiklar, tar de sig lättare igenom små springor.
Inte imponerad
Håkan Wallin är inte imponerad över de summor som används för att forska på riskerna med nanoteknik i Norden. Han skulle kunna sysselsätta tio forskare bara med att studera nanorör och andra nanofibrer.
– Det vi behöver är att noggrant karaktärisera de olika materialen och bygga upp en förståelse för vad det är som gör dem giftiga. Har det med formen, längden eller med föroreningar vid produktionen? Först därefter kan man börja utveckla doseringskurvor för hur mycket som kan tillåtas.
– Än så länge vet vi inte ens hur mycket de olika materialen ”dammar”, vi behöver göra fältstudier på arbetsplatser.
Trots att det är så mycket som är osäkert vill han inte att det införs ett moratorium i utvecklingen.
– Jag tror inte på det. Men inget hindrar enskilda länder att förbjuda vissa produkter om de har forskning som visar att de är skadliga.
Enzym som bryter ned kolnanorör
Forskningen är inte heller entydig. Den 6 maj meddelade en grupp svenska och amerikanska forskare att det finns ett enzym i kroppen som kan bryta ned industriellt tillverkade nanorör till ofarliga beståndsdelar. Enzymet heter myeloperoxidase och finns i de vita blodkropparna. När de är färdiga med nanorören är det bara vatten och koldioxid igen. Studien har publicerats i tidskriften Nature Nanotechnology. Studien kan också vara viktig i behandlingen av den sorts cancer som uppstår i lungsäcken av asbestfibrer.
– Det här betyder att det finns ett sätt att göra kolnanorör ofarliga, till exempel om det sker en olycka i en produktionslokal, säger Bengt Fadeel, en läkare på institutet för miljömedicin, på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
