En av de första bilderna av den
världsomspännande ekonomiska krisen är när allvarliga anställda för
sista gången lämnar Lehman Brothers kontor i New York. Det är den 15
september 2008, de skyndar förbi TV:s kameror och bär sina
tillhörigheter i papplådor. De är allvarliga och i ögonen syns
rädsla.
Det är starten på den ekonomiska kris som fortplantas i land efter
land likt fallande dominobrickor. Det gick häpnadsväckande fort. ”Jag
brukar säga att när alla gick på älgjakt var det tjo och tjim och en
vecka senare var det gonatt”, säger Michael Jonsson, ägare och VD i
företaget AD-plast i Gislaved.
Hösten 2008 sändes nyhetsinslag efter nyhetsinslag rapporter från
många stora varsel. Vi kunde se ledsna män och kvinnor som vandrade ut
ur fabriksgrindar för att få den självklara mediafrågan ”hur känns
det?” Men vad händer när kamerorna slocknar? Eller när varslen drabbar
mindre företag och aldrig nås av offentlighetens ljus? Vad händer på
mindre orter när arbetslösheten stiger? Hur går för kommuner när
skatteunderlaget minskar och behovet av försörjningsstöd ökar?
Vi, två arbetslivs- och arbetsmarknadsreportrar ville veta vad som
hände sen. Vi sökte och fick pengar av LO och
Privattjänstemannakartellen, PTK, för att skriva en sådan bok. Efter
ett omfattande sökande beslutade vi att skildra Gislaved, en kommun
mitt i en företagsam region präglad av vad som i Sverige kallas
Gnosjöandan, även om man i Gislaved ger andan ett annat prefix. Här
hade de ekonomiska hjulen rullat snabbt länge. Det har varit
arbetstagarnas marknad och enligt ryktet räckte det med att gå på
ICA-butiken och prata med lite hög röst om att man behövde nytt jobb,
så fick man snart en uppringning. Orten är ett av de företagstätaste i
landet och traditionen har varit att inte säga upp folk. Med den
ekonomiska krisen vände trenden. På bara några månader steg
arbetslösheten från under två procent till nio, inkluderat människor i
arbetsmarknadsåtgärder, vilket var en av de allra snabbaste stigningar
av arbetslösheten i hela landet. Gislaved stod inför en ny och
omskakande situation. ”Jag såg en rädsla i medlemmarnas ögon som jag
aldrig hade sett tidigare”, berättar Glenn Abrahamsson, ombudsman på
Metall.
Vi besökte kommunen vid fyra tillfällen, en knapp vecka varje gång.
Vi intervjuade arbetslösa, de som fick ha jobbet kvar, företagsledare,
kommunpolitiker, skolfolk, anställda på omställningsföretag och
arbetsförmedling för att nämna några av de 40-tal citerade personerna i
boken.
Det allra starkaste intrycket är de arbetslösas oerhörda vilja att
få ett arbete. Det är den röda tråden i alla berättelserna och man tar
alla vägar till hjälp för att få ett nytt arbete. Hur uppsägningen gått
till är viktigt. Har det varit juste och gått rätt till är det lättare
att gå vidare, vilket också de som arbetar med omställning betonar.
Flera uttrycker också en medvetenhet om att de har drabbats av en
global kris. Alla känner någon som förlorat jobbet, vilket kanske inte
gör arbetslösheten lättare att bära, men mindre skamfyllt. Att vara
arbetslös är inte synonymt med att man inte har skött sig. Men alla
reagerar olika. ” Det går inte att lära sig på förhand hur en människa
reagerar. Jag har trott ”han kommer att ta det bra” och ”hon kommer att
gråta”, men så har det blivit tvärtom. En del blir handlingskraftiga,
fast man inte trodde det. Det går inte att lära sig”, säger Therese
Haase, som jobbade med personalfrågor på Gislaved Gummi AB under deras
uppsägningar.
Alla, oavsett om man drabbats själv eller är satt att hantera krisen
som arbetsförmedlare eller kommunpolitiker, när ett hopp om att det
snart ska lösa sig. ”Vi har klarat oss förr i den här regionen”. Under
det halvår, då vi återkom regelbundet fanns hoppet hela tiden kvar om
än med lite större osäkerhet och tidsgränsen för när man ”nog ska få
ett jobb” flyttades hela tiden fram.
Den försämrade ekonomin är ett allvarligt hinder – en ”taggtråd runt
halsen”, som en av våra intervjupersoner säger. Man måste ha körkort
och bil för att kunna ta ett jobb. Man måste också självklart ha dator
och internetuppkoppling. Till och med att åka bussen till obligatoriska
kurser i närmaste belägna samhälle tär ibland för hårt på ekonomin.
Det är därför tolvåriga Julia säger till sin mamma att hon kan avstå
från sin veckopeng för att hon vet att mamma har det knapert. Så ser
samspelet ut mellan det som startade med Lehman Brothers och
Gislaved.
