”Ja, jag har förstått att det vara nära
ögat”, svarar jag artigt i en förvirrad strävan efter att vara en
duktig patient som inte låter sig nedslås av en spricka i nacken,
frakturer på käkarna och några bitsår i munnen. I själva verket är jag
varken duktig eller tapper, utan omtumlad och rädd. Det här stämmer ju
inte alls med planerna – vad gör jag här? Det var ju idag semestern
skulle börja. Jag skulle njuta av en god bok på planet till Oslo, loda
runt i taxfreebutiken och så småningom flyga vidare till Stavanger och
mina goda vänner. Istället ligger jag tilltufsad på sjukhus, instängd i
en plastkrage och har fullt sjå med att bemästra klaustrofobin.
Jag föll mitt i farten, halvvägs in i den
där dagen före semestern då det mesta ska ske. Cykeln gick sönder, det
blev tvärstopp och jag flög över styret och landade på hakan. Aj!
Självklart räknade jag med att det bara var att ruska på sig och gå
vidare. Några förseningar i dagsprogrammet bara, sen skulle jag säkert
kunna bege mig på min resa. Att förseningen skulle sträckas ut till
månader fanns inte i min föreställningsvärld.
Under tre månader lämnade jag den fulla
kalenderns vardag, självbilden av att ständigt vara på språng, delaktig
i tiden och dess tempo. Uppdrag och beställda artiklar fick ställas
in.
Jag såg ju inte ens tangentbordet i min
stora stödkrage. Luncher med eventuella uppdragsgivare var inte att
tänka på, jag sörplade och spillde likt en långvårdspatient med mina
skadade käkar. I en situation där barn puttar på sina mammor och viskar
”vad har tanten gjort?” är det inte lätt att kontakta arbetsgivare för
att prata kontrakt och idéer. Kvar blev dagar där en försiktig promenad
var mer än nog och där soffan blev min bästa plats.
Samtidigt gnagde överjaget – fick jag
verkligen ligga där och vila dagarna i ända? Nog borde jag väl kunna
använda den här tiden på ett bra sätt? Läsa, ordna arbetsrummet, arbeta
fram en strategi för mitt lilla företag. Jag har sett beteendet förr
hos sjukskrivna vänner vana att prestera, hos många av oss som
betraktar jobbet som en plats för utveckling och självförverkligande
och där arbetet är en stor del av identiteten. Finns en chans att
jobba, så gör man det, nästan oavsett hur man än mår. Därför behöver vi
hjälp att vara sjuka, så att vi kan vila och bli friska.
Tidens syn på sjukskrivningar, kravet att
vara aktiv och gå tillbaka i arbete så fort det bara går, blåser på det
lättväckta samvetet, på känslan av att ”är jag duktig och aktiv har jag
ett värde, inte när jag ligger här och vilar”. När läkaren fjorton
dagar efter olyckan sa ”när kan du börja jobba”, fick jag nästan panik.
Jag behövde få sanktionerat mitt behov av att vila, inte motsatsen.
Jag blev sjukskriven och är tacksam för
det. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur människor med mera
diffusa symptom känner sig inför det ständigt upprepade mantrat att
börja jobba så snart som möjligt. Visst kan kravet tyckas rimligt, men
det skapar också skuld och det är tveksamt om skuld gagnar läkning.
Jag har så tydligt känt att läkning tar
tid. Först kräver kroppen sitt. Efter kommer själen och pockar på
plats. Själv har jag vilat riktigt bra när någon av mina läkare eller
min sjukgymnast har sagt ”det är väl inte konstigt att du är trött, du
har varit med om både ett fysiskt och psykiskt trauma och du behöver
vila”. De har hjälpt mig att förstå att jag varit sjuk och därför haft
rätt att vila utan dåligt samvete, att det var vilan som var min
uppgift. Det har varit avgörande för att finna tillbaka till arbetets
glädje.
Artikkelen har vært
publisert i AiN nr 3, 2007 og kan lastes ned som pdf.
