Tidigt på morgonen, när det fortfarande är en timme till gryningen,
tar vi tåget från Amsterdam till Bryssel. Vi har valt detta
transportsätt för att det fanns tusentals kronor att spara på att ta
lågprisflyg och en natt i den nederländska staden, istället för dyra
affärsbiljetter till den belgiska staden. Med snabbtåg är det bara två
timmar mellan de två städerna, men tåget visade sig vara fullt och
därför blir det den saktare varianten i 2:a klass.
Medresenärerna slumrar och utanför fönstret börjar det nederländska
landskapet bli synligt. Tunnland efter tunnland med drivhus. Små byar
och städer. Leriga åkrar, väggar med graffiti och kyrkor. Ingen – utom
mobiltelefonen – upptäcker när vi passerar gränsen till Belgien.
Men vi ser tydligt att det inte är skandinaver som sitter på
tåget.
– De gör andra saker än att hålla på
med sina mobiler, påpekar min medresenär, även hon från det
tekniktokiga Norden.
Det är fler böcker än läsplattor, även om det finns några sådana
också. Ett par unga kvinnor är fördjupade i sina. När de går av i
Antwerpen har de musikinstrument i sina fodral på ryggen. Fioler eller
blåsinstrument? Vi får aldrig veta.
Så kommer vi till Mechelen och slås av de magnifika byggnaderna i en
stad som vi inte kan minnas att vi har hört talas om tidigare. Vi tar
hjälp av Iphonen och Wikipedia och förstår att det måste vara Sankt
Rumbolds katedral och att Mechelen en gång i tiden var huvudstad i
Nederländerna, som då även omfattade Belgien, Luxemburg och norra
Frankrike. Här rasade ett 80-årigt krig och hela staden brändes ner av
spanjorer 1579. Den byggdes upp igen och hyste den Högsta domstolen i
det revolutionära Frankrike. Europas första järnväg gick från Mechelen
till Bryssel, färdig 1835 och början på det belgiska järnvägsnätet.
Därför växte mekaniska verkstäder för att bygga tåg och andra tekniska
vidunder upp i och runt staden.
Med en svag rodnad i kinderna över vår okunskap ser vi upp ifrån
bildskärmen. Vi är redan på väg in i centrala Bryssel och
passerar just stadens red light district. Trots att klockan inte är mer
än halv tio på morgonen står de prostituerade i skyltfönstren längs Rue
d´Aerschot.
När vi sätter oss i den stora salen på Hotell Crown Plaza för att
lyssna på föredragshållarna är det inte tjänstemännen i kontorshusen
med glasfasader längs boulevard Leopold III vi har på näthinnan, utan
holländska bönder, de två musikerna på tåget och de namnlösa kvinnorna
som tusentals Brysselbor passerar varje dag.
