Det var för några veckor sedan som ordförande för partiets
riksdagsgrupp, Jan Vapaavuori, kom med sitt förslag, ett utspel om
vilket det råder djup oenighet också bland de egna.
Näringslivet, som redan tidigare flaggat för den svenska modellen,
var inte sent att hoppa på tåget och så var debatten i gång.
I övrigt är stödet inte stort. En färsk enkät beställd av
fackcentralen FFC visar att 70 procent av finländarna motsätter sig en
karensdag. Även Samlingspartiets anhängare är delade, hälften motsätter
sig förslaget. På vänsterkanten är motståndet totalt, majoriteten är
negativ också bland De Gröna och centerpartisterna.
Läkarkåren anser också att problemet med sjukfrånvaro inte går att
åtgärda med en karensdag utan anser att lösningen finns annat håll. Den
höga alkoholkonsumtionen och oförmågan att ta itu med supandet pekas ut
som en av orsakerna. Ett bättre arbetsliv med bra stämning, duktiga
förmän, rätt arbetsredskap, bra kolleger och meningsfulla uppgifter gör
också att de korta sjukskrivningarna minskar.
Till detta kan tilläggas att den sjukaste femtedelen av
arbetskraften står för 80 procent av frånvaron, vilket kan tolkas som
att en karensdag för alla har små effekter. I stället kan reformen
innebära att folk med små krämpor, som snuva, väljer att trots allt gå
till jobbet.
För dem som har möjlighet att jobba på distans och därmed stanna
hemma när förkylningen sätter in är det naturligtvis mycket lättare att
hantera frågan än den som förväntas sitta i butikskassan eller jobba
nattskift på sjukhuset. I den meningen drabbar karensdagen självklart
de lågavlönade mer än dem som har stor frihet att bestämma över var och
när de jobbar.
Låter argumenten bekanta? I Sverige har samma debatt förts i mer än
två decennier sedan karensdagen återinfördes 1993 efter att ha varit
borta i fem år. De finländska hänvisningarna till de svenska
erfarenheterna har varit många, men tolkningarna går i sär. Experter
pekar på att Sverige i själva verket gick in för reformen i ett skede
då den korta sjukfrånvaron redan hade minskat i flera år. Andra påpekar
att sjukfrånvaron ökade igen efter en period av nedgång.
Som det nu ser ut står Samlingspartiet ensamt i sitt försök att
följa Sveriges exempel.
