– Om människor har socialt stöd på arbetet så kan de må bra i stort sett hur än arbetsvillkoren ser ut. Goda sociala relationer är överordnade andra villkor och det är vanligt i arbetarklassen och medelklassen, säger Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet.
Hon och kollegan Erik Berntson, vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har studerat hur sociala relationer ser ut och har förändrats i arbetslivet. De har också sett på sambandet mellan hälsa och de relationer som finns på arbetsplatsen, mellan arbetskamrater, till ledningen och till tredje man. Utgångspunkten är en undersökning som gjordes 2004, 2005 och 2006 på dåvarande Arbetslivsinstitutet. 2400 slumpmässigt utvalda individer mellan 25 och 50 år fick svara på en rad frågor om sina arbetsvillkor. Materialet delades därefter upp i kluster utifrån likartade svar och man studerade också utvecklingen mellan åren 2004 och 2006.
– Det är ett överlägset sätt att förklara en sammantagen situation, istället för att analysera enskilda variablers inverkan i arbetslivet, förklarar Annika Härenstam.
Skyddad av kollektivet
Undersökningen resulterade i sex kluster utifrån hur de intervjuade beskrev sina sociala relationer på arbetet – de uppskattade, de involverade, de utsatta, de isolerade, de osedda och de klämda. Slutsatsen är att sociala relationer i arbetslivet spelar oerhört stor roll för hälsan. Allra friskast är gruppen som döpts till de involverade. De har i regel gymnasieutbildning, de är en del av ett kollektiv och har ofta samma värderingar som sina chefer. De får stöd, uppskattning och avlastning när de behöver det och finns mest i mansdominerade jobb i privat sektor. De involverade har inte särskilt mycket kontakt med tredje man och slipper ofta motstridiga krav i sitt arbete. Efter två år hade den här gruppen fått ännu mera inflytande och mådde ännu bättre.
– Gruppen de involverade får inflytande genom kollektivet. Att tillhöra en grupp ger ett skydd och man kan tillsammans definiera vad som är ett tillräckligt bra jobb. Kollektivet kan avgränsa det individuella ansvaret och skydda individen från att bli överutnyttjad, säger Annika Härenstam.
Tuffa krav från tredje man
Att arbeta nära kunden eller klienten innebär en tuffare arbetssituation, särskilt om inte gruppen finns som stöd. De uppskattade, ofta högutbildade människor inom vården eller skolan, lever med höga emotionella krav från tredje man, men klarar det relativt bra eftersom de också får stöd och uppskattning. Värre är det för de utsatta, som också lever nära klienten eller kunden, men som saknar det stöd gruppen eller en välfungerande arbetsorganisation kan ge. De är ofta kvinnor och efter två år har många av dem bytt jobb. Psykiskt sämst av de grupper som lever nära tredje man kallas de klämda. De är ofta högutbildade med relativt bra tjänster privat och offentligt. De har visserligen bra självtillit, men saknar stöd från sina chefer för att hantera trycket från tredje man.
– De lever också i en vardag präglad av organisationsförändringar och deras arbetssituation har påverkats av samhällets ökade fokus på kundstyrning, säger Annika Härenstam.
Ensam och sårbar
Allra sämst relationer har de osedda, som lever längst ner i arbetets hierarki och de isolerade som arbetar högt upp i hierarkin. De lever utan kollektivets skydd och tillhör också de grupper som mår allra sämst i arbetslivet. De isolerade, som är en förvånansvärt stor grupp, har ofta höga positioner. De är huvudsakligen män, 45 år och över och arbetar till exempel med data, ekonomi eller som ingenjörer och arbetsledare. Deras arbeten kan ofta beskrivas som gränslösa och de arbetar under tidspress, men upplever att de saknar stöd, uppskattning och avlastning. De är ensamma, men ger heller inte uttryck för att de vill vara en del i en gemenskap. De har sämst självtillit av alla och tycker själva att de har låg anställningsbarhet. Efter två år visade det sig att den här gruppen hade fått det ännu sämre.
– Ingen tycker synd om dem och de vill heller inte bli tyckta synd om, men den här gruppen mår psykiskt dåligt, säger Annika Härenstam.
Hon vill uppvärdera dialogen om det goda arbetet och behovet av att ett kollektivt agerande i arbetslivet.
– Det är viktigt att inkludera fler i arbetets gemenskap. Det individualiserade ”gränslösa” arbetet utgör risk för ensamhet, brist på uppskattning och överbelastning, säger Annika Härenstam.
