I årtionden har de ingått inkomstpolitiska helhetsavtal som
förhandlats fram mellan de stora centrala fackförbunden och
arbetsgivarnas centralförbund i samarbete med statens representanter.
Upplägget liknar det som funnits i de övriga nordiska länderna, men som
där har övergetts för länge sedan.
År 2007 vägrade arbetsgivarna vara med längre och sedan dess har
diskussionen pågått om vilka nya regler som ska gälla på
arbetsmarknaden.
Positionerna är låsta. Finlands Näringsliv, EK, som representerar
arbetsgivarna, har nu erbjudit facket en lösning där exportindustrin
först förhandlar fram ett måttfullt löneavtal med sina
löntagarorganisationer. Därefter förväntas de tre centralförbunden FFC
(centralförbund bland annat för industriarbetare och servicefacket),
FTFC (tjänstemän) och Akava (akademiker) rekommendera sina medlemmar
att också hålla inom ramarna för detta avtal. Våren 2012, när alla
fackförbund ingått avtal, skrider sedan regeringen in och stöder
löntagarna genom att sänka inkomstskatten.
Staten stöder
Statsminister Jyrki Katainen (Samlingspartiet) och finansminister
Jutta Urpilainen (Socialdemokraterna) har förbundit sig till att stöda
ett måttfullt löneavtal med sänkt skatt både för löntagare såväl som
för arbetsgivare. I de senaste lönerundorna har de offentligt anställda
fått ut lönepåslag som legat över den privata sektorns. Samtidigt har
antalet vilda strejker ökat framförallt i strategiska sektorer som
logistik, alltså transporter och hamnar.
Näringslivet har hämtat modellen från Sverige. Centralförbundens
inställning är negativ, minst sagt. De misstänker att arbetsgivarnas
avsikt inte bara är att få till stånd minimala låneökningar, men också
att slå in en kil mellan socialdemokraterna och FFC som står nära
varandra. Dessutom har facket en rad andra arbetslivsfrågor utanför
lönebiten som de vill lösa i anslutning till centrala
förhandlingar.
Räddade Finland
Trepartsförhandlingarnas historia går tillbaka till 1968 då det
första helhetsavtalet slöts, men grunden lades redan på 1950-talet.
Fackets representanter såväl som socialdemokraterna och
vänsterförbundet understryker nu gärna att det var dessa avtal som
rädda Finland ur den ekonomiska krisen under början av 1990-talet. Med
tanke på de orosmoln som tornar upp vid horisonten borde arbetsgivarna
följaktligen ha ett intresse av bättre samordning också nu. Men
argumenten biter inte, trots att statsministern försökt marknadsföra
något han kallar för en sysselsättningspakt.
Trycket på arbetsgivarna, som har statsministerpartiets öra, ökar
också på grund av att arbetsministern Lauri Ihalainen (SDP) är
pensionerad ordförande för FFC.
Nu har förhandlingarna mellan Teknologiindustrin, som representerar
exportföretag som Nokia, och metallarbetareförbundet satt i gång.
Metall kräver lönehöjningar i storleksklassen fyra procent, vilket
tanke på hotbilderna kan ses som optimistiskt. Å andra sidan är
verkstadsföretagens orderböcker tjocka och sysselsättningsläget bra,
något som syns i en växande andel övertidsarbete.
Avlägset alternativ
Det nuvarande kollektivavtalet går ut sista september. Alla väntar
nu på resultatet av dessa förhandlingar och om de bryter samman är det
fullt möjligt att Finlands Näringsliv tvingas ta skeden i vacker hand
och sätta sig ner med stat och centralförbund.
Just nu känns detta ändå som ett avlägset alternativ med tanke på
arbetsgivarnas hårdnackade motstånd.
Regeringens ministrar har redan visat vägen för förhandlarna genom
att sänka sina egna löner med fem procent. Denna symboliska handling
imponerar knappats på fackets förhandlare som för första gången sedan
början av 2000-talet tvingas kämpa med det faktum att reallönerna har
börjat sjunka i Finland. Under hela det senaste decenniet har de stigit
snabbast i OECD tillika med de norska och cypriotiska lönerna.
