Den konflikt som haft det högsta tonläget handlade om Icelandair, vars koncernchef Bogi Nils Bogason hotade med att avskeda all kabinpersonal och förhandla med en annan fackförening än de var organiserade i.
Förhandlingar mellan Icelandair och kabinpersonalens förbund, Flugfreyjufélagi Íslands tog en stor del av Aðalsteinn Leifssons tid och krafter under våren och sommaren. Det är ingen liten yrkesgrupp på Island, där turismen var den största näringen innan coronakrisen. Som mest, 2019, var det 25 600 som arbetade inom turistindustrin, enligt statistikcentralen på Island. På Icelandair arbetade det 820 personer som kabinpersonal innan coronakrisen, nu är det bara 200 kvar.
Riksförlikningsman Aðalsteinn Leifsson, foto: Ríkissáttasemjari.
– Det speciella med förhandlingarna med flygvärdinnornas förbund är att coronapandemin hade stor effekt på verksamheten och framtidsutsikterna inom turismen, säger Aðalsteinn Leifsson.
Storföretaget Icelandair har haft enorma svårigheter sedan pandemin började, både vad gäller medarbetarna, myndigheterna, fordringsägarna och Boeing. Aðalsteinn Leifsson vill inte kommentera enskilda förhandlingar.
Men det är klart att företagets förhandlingar med kabinpersonalen under våren präglades av det faktum att det inte fanns några turister på Island.
Läget var så svårt att Icelandair hotade med att bojkotta kabinpersonalens förbund och förhandla i stället med ett annat förbund för kabinpersonal. Landsorganisationen ASÍ anklagade Icelandair att inte följa spelreglerna och krävde att dessa skulle följas för att företaget skulle få statligt stöd.
Bogi Nils Bogason, koncernchef i Icelandair. Foto: Arnþór Birkisson.
Icelandair har nu beviljats en statlig kreditgaranti på 15 miljarder isländska krónur eller 943 miljoner svenska kronor.
Men förhandlingarna under våren var inte lätta, generellt sett. Till en del berodde det på coronapandemin, som gjorde att förhandlingsdelegationerna inte kunde träffas på grund av begränsningarna av det antal människor som fick träffas på möten.
Det fanns emellertid en positiv inställning till att använda nya metoder.
– Vi var tvungna att organisera distansmöten för att kunna fortsätta förhandlingarna. Det gjorde vi genom att använda modern teknik, säger Aðalsteinn Leifsson.
Distansmötesutrustningen fungerade bra i början när förhandlingsdelegationerna diskuterade sina krav och intressen. Men när man skulle diskutera lösningar fungerade det inte lika bra med distansmöten. Då måste man träffas.
– Vi träffades i små grupper i stora utrymmen där man kunde respektera en två meters distans mellan personer och andra regler. Ibland hade vi bara tre och tre personer ihop på våra möten. Förhandlarna hade sedan sina kollegor i andra rum för att diskutera med sina medarbetare, berättar Aðalsteinn Leifsson.
Kollektivavtalet på Island slöts för 1,5 år sedan. Sedan dess har man förhandlat med olika fackförbund, ibland med riksförlikningsmannens hjälp. Just nu diskuterar man kollektivavtalets framtid, om det har fungerat som det skulle eller om det ska revideras.
