Nej. Även om de yttre omständigheterna var märkligt lika, skilde sig
den här incidenten på ett avgörande sätt från den som ledde till
EU-domstolens dom 2007.
Till skillnad från Laval hade det här företaget, Metto Jumti,
faktiskt skrivit på Byggnads kollektivavtal och förbundit sig att
betala sina arbetare den marknadsmässiga lönen 158 kr i timmen. Och
till skillnad från Lavals arbetare hade de här arbetarna gått med i
Byggnads, när de hade arbetat i två månader och fortfarande inte fått
någon lön. Efter fem dagars indrivningsblockad lovade Metto Jumti att
betala, och några dagar senare fanns lönerna på arbetarnas konton.
Händelsen illustrerar hur effektivt svenska fackföreningar kan säkra
utstationerade arbetstagares rättigheter om arbetsgivaren är bunden av
ett kollektivavtal. Hittills har också de flesta utländska företag
faktiskt tecknat svenska kollektivavtal.
Sedan den 15 april i år gäller emellertid nya lagregler om
utstationering och stridsåtgärder, ”lex Laval”, som innebär att de
kommer att kunna verka i Sverige utan att behöva teckna avtal ens på
miniminivå, bara de ”visar” att deras anställda får minst lika bra
villkor.
Byggnadsarbetarna hoppas ändå att allt ska fortsätta som förut. Om
de får rätt är de bara att gratulera. Men om man lyssnar på
arbetsgivarsidan – och det är ju den det hänger på – finns det
anledning att tro att allt fler utländska företag kommer att utnyttja
den möjlighet som de nya reglerna ger. Och utan ett formellt
kollektivavtal är den fackliga organisationen maktlös.
Riksdagen har alltså beslutat om lagregler som undergräver de
kontrollmekanismer som traditionellt har fungerat på svensk
arbetsmarknad – utan att införa någon annan form av övervakning eller
kontroll som kan kompensera för detta. Uppmärksamheten kring
Laval-målet har kanske gett världen intrycket att utländska företag
behandlas mycket strängt i Sverige. I själva verket är Sverige ovanligt
liberalt; det är både möjligt och lagligt för utländska företag att
tillhandahålla tjänster under lång tid utan att någon myndighet ens är
medveten om deras närvaro i landet. Här skiljer sig Sverige från Norge,
Danmark och Finland, som alla har skärpt sina övervakningsmekanismer på
senare år.
Enligt de fackliga centralorganisationerna LO och TCO innebär de nya
reglerna att Sverige inte längre lever upp till sina åtaganden mot
Internationella Arbetsorganisationen, ILO, enligt konventionerna om
föreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar. Den frågan
kommer nu att prövas av ILO:s expertkommitté. Oavsett hur den blir
besvarad finns det en mer närliggande fråga: lever Sverige ens upp till
sina åtaganden mot EU enligt utstationeringsdirektivet? I sin iver att
inte föra in några element som är ”främmande för den svenska modellen”
tycks lagstiftaren ha glömt ett av syftena med direktivet, nämligen att
skydda de utstationerade arbetstagarna. Det är tveksamt om lex Laval
ger dem det skydd de har rätt till.
Det vore alltså inte förvånande om Sverige blev tvunget att snart se
över lagen igen för att täppa till en lucka här. Kanske kunde man då
också passa på att se över reglerna från en annan aspekt. Lägre löner
är nämligen inte det enda – kanske inte ens det viktigaste –
konkurrensmedel som står utländska företag till buds. En utstationerad
arbetstagare kan stå kvar i sitt hemlands socialförsäkringssystem i två
år. Det är en möjlighet som uppmuntrar till tricksande och fusk
eftersom de lagstadgade sociala avgifter som arbetsgivare ska betala
varierar kraftigt mellan länder. Och även de myndigheter som ska se
till att arbetstagarna sorteras in under rätt socialförsäkringssystem
har problem med kontrollen. Dags för ett helhetsgrepp?
