Genom att utöva politiskt tryck mot våra lagstiftare vill
EU-kommissionen också se till att EU:s minimiregler i realiteten blir
maximum. Förslaget innebär en helomvändning i synen på socialpolitiken
inom EU.
Med hänvisning till den ekonomiska krisen ger sig EU alltmer in på
områden som hittills har ansetts vara medlemsstaternas ensak. 2010 fick
EU-kommissionen befogenhet att lägga synpunkter på lönebildningen på
ett sätt som tidigare hade varit otänkbart. Det senaste initiativet
presenterades vid stats- och regeringschefernas toppmöte i början av
december 2011. I en rapport med rubriken ”Att minska regelbördan för
små och medelstora företag – Anpassning av EU:s regler till
småföretagens behov” föreslog kommissionen att utgångspunkten för all
ny EU-lagstiftning ska vara att små och medelstora företag ska vara
helt undantagna, om det inte bevisligen är nödvändigt att de omfattas.
Om det är så, ska man försöka hitta lösningar som är anpassade för
dessa företag och som är mindre betungande. Rapporten innehåller också
en rad exempel på redan existerande regler där kommissionen vill införa
undantag för mindre företag.
Då ska man veta att de små och medelstora företagen enligt rapporten
utgör 99 procent av alla företag och står för mer än två tredjedelar av
sysselsättningen i den privata sektorn. Av dessa är i sin tur 92
procent s.k. mikroföretag med högst 10 anställda. Även om man skulle
nöja sig med att göra särregler enbart för dem skulle undantagen alltså
ha betydelse för många arbetstagare .
Många EU-regler är ytterst komplicerade och det är förstås bra om man
avskaffar sådana som inte behövs.
Reaktionerna på rapporten visar dock att det kan bli svårt att enas
om vilka regler som är onödiga. Rapporten rör alla typer av
lagstiftning, men det som oroar fackliga organisationer såväl på
EU-nivå som i Norden är att kommissionen särskilt pekar ut regler som
rör arbetstagares rättigheter, och i all synnerhet arbetsmiljöregler.
Nästan hälften av kommissionens exempel på bestämmelser som kan luckras
upp hör dit. Synsättet i Norden är tvärtom att anställda i små företag
är värda samma skydd som andra arbetstagare.
Nu skulle inte de nordiska länderna vara tvungna att införa de här
undantagen om förslaget skulle bli verklighet. EU:s arbetsrättsliga
regler är nämligen alltid minimiregler. Det står uttryckligen i EU:s
fördrag att medlemsstaterna får behålla eller införa mera långtgående
skyddsåtgärder. Att man inför särskilda småföretagsregler på EU-nivå
räcker alltså inte för att den föreslagna strategin ska bli effektiv.
Det andra ledet i strategin går därför ut på att utöva politiskt tryck
för att få medlemsstater att avstå från så kallad gold plating. Varje
år ska kommissionen publicera en så kallad resultattavla där det
framgår vilka medlemsstater som ställer högre krav än EU:s
minimiregler, en form av underförstådd kritik. Kommissionen ska också
arbeta med medlemsstaterna för att, som den skriver, hjälpa dem att
avstå från att ställa högre krav än EU-lagstiftningen.
Så vad händer nu? Enligt pressmeddelande från toppmötet ställde sig
alla stats- och regeringschefer bakom rapporten. Men om det faktiskt
ska bli några undantag för småföretag i t.ex. olika arbetsmiljödirektiv
måste först kommissionen lägga fram ett konkret förslag till ändringar,
som sedan måste få tillräcklig majoritet i både ministerrådet och
parlamentet. Att Danmarks, Finlands och Sveriges statsministrar ställt
sig bakom rapporten behöver inte betyda att de är beredda att ge upp
den nordiska traditionen på arbetsmiljöområdet. Den svenska
näringsministern är visserligen pådrivande i EU:s arbete med att
förenkla företagens regler, men det rör som sagt alla typer av
lagstiftning. Och inifrån Arbetsmarknadsdepartementet hörs samtidigt
bestämda signaler om att arbetsmiljölagstiftningen även i
fortsättningen ska skydda anställda i små företag lika väl som i
stora.
