Oppositionspartierna hade förgäves försökt få riksdagens beslut
uppskjutet i ett år. När det inte lyckades, har de förklarat att de
kommer att riva upp den nya ”Laval-lagen” om de vinner valet i höst.
Enligt dem begränsar lagen rätten att vidta fackliga stridsåtgärder på
ett sätt som går längre än vad EU-rätten kräver och som får allvarliga
konsekvenser för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Avsikten är att det även i fortsättningen ska vara arbetsmarknadens
parter som ser till att utländska företag som utstationerar
arbetstagare till Sverige, ger sina anställda lön och andra
arbetsvillkor enligt svenska kollektivavtal. Någon lagstadgad minimilön
eller något system för att allmängiltigförklara kollektivavtal införs
alltså inte. Den stora skillnaden jämfört med tidigare är att
möjligheterna för facket att vidta stridsåtgärder för att tvinga
utländska företag att teckna kollektivavtal – om de inte gör det
frivilligt – blir avsevärt mindre.
Fyra villkor måste vara uppfyllda:
• de villkor som krävs måste motsvara villkoren i ett centralt,
rikstäckande kollektivavtal
• de får bara gälla minimilön eller andra minimivillkor på de
områden som räknas upp i den svenska utstationeringslagen
• och de måste vara mer förmånliga för de utstationerade
arbetstagarna än de villkor som följer av utstationeringslagen.
• Men – och det är detta som har väckt den hårdaste kritiken –
även om dessa tre villkor skulle vara uppfyllda så får ändå inga
stridsåtgärder vidtas om arbetsgivaren kan visa att hans anställda
redan har ”i allt väsentligt” lika förmånliga villkor som det svenska
kollektivavtalet ger.
Det sista villkoret, menar kritikerna, betyder att arbetsgivaren kan
freda sig mot stridsåtgärder genom att visa upp ett skenavtal, och
innan facket hinner skaffa fram bevis på att pappret är falskt, kommer
arbetet redan att vara klart och arbetstagarna ha rest hem igen. Och då
är det förstås för sent att försöka få igenom ett svenskt
kollektivavtal för arbetet.
En annan punkt i kritiken rör det faktum att det inte kommer att
vara tillåtet att vidta stridsåtgärder ens om de utländska
arbetstagarna blir medlemmar i den svenska fackföreningen. Den kommer
alltså till och med att vara förhindrad att ta tillvara sina egna
medlemmars intressen.
I Sverige träter man sålunda mer än två år efter EU-domstolens dom
fortfarande om vad som bör och måste göras. Kontrasten mot situationen
i Danmark, där motsvarande arbete tog några månader och alla var
överens, är slående.
Det kan tilläggas att även domarna i den svenska Arbetsdomstolen var
oeniga när AD i december dömde Byggnadsarbetareförbundet och
Elektrikerförbundet att betala ett kraftigt skadestånd till Laval med
anledning av stridsåtgärderna vid skolbygget i Vaxholm, som visade sig
vara otillåtna enligt EU-rätten fast de var tillåtna enligt svensk
lag.
