– Jag förstår inte varför de nordiska ministrarna inte står upp och
försvarar kollektivavtalsmodellen mer. Det är ett otroligt flexibelt
sätt att möta globaliseringens utmaningar och stärka konkurrenskraften,
säger hon.
Loa Brynjulfsdottir valdes enhälligt till generalsekreterare i NFS
den 16 november i år. Hon är både den första kvinnan på posten och den
första islänningen. NFS bildades 1972 och är ett samarbetsorgan för 16
landstäckande fackförbund i Norden. Organisationen representerar över
nio miljoner fackliga medlemmar och främjar det fackliga samarbetet i
Norden, Östersjöområdet och Europa.
Just förhållandet mellan Norden och EU inom arbetslivet är hennes
främsta styrka. Efter att ha arbetat på Efta-sekretariatet i Bryssel
med samarbetet på arbetslivsområde inom EES, där Norge och Island också
är med, var hon i nästan fem år EU-expert på NFS. Hon flyttade vidare
till det svenska fackförbundet TCO för att sedan ta över som tf.
generalsekreterare i NFS i somras.
– Inom EU är det vanligt med lagstadgade minimilöner och andra
statliga direktiv på arbetsmarknaden. Men de bästa avtalen är de som
görs inom en bransch av dem som själva är direkt berörda, säger
hon.
Krävande av försvara kollektivavtalen
Det är emellertid inte en lätt uppgift att försvara kollektivavtalen
inom EU, särskilt nu när förslag om euroepiska minimilöner diskuteras i
samband med det ekonomiska styrningspaketet.
– 20 av 27 länder har infört lagstadgade minimilöner . Förutom
Norden är det bara Tyskland, Österrike, Italien och Cypern som inte har
det.
– Det kan vara krävande att förklara varför vi inte vill ha
statlig eller europeisk inblandning i lönebildningen. En rumän som jag
träffade sa till mig: ”Varför kan ni inte bara unna oss minimilönen?”.
Men vi är ju inte emot att andra länder har det nationellt, om det
passar i deras modell, säger hon.
En annan svårighet är att det inte finns någon motsvarighet ännu
till NFS på arbetsgivarsidan. När man ska lovprisa trepartssamarbetet
mellan fackförbunden, arbetsgivarna och regeringarna i Norden är det
förstås lite märkligt att det inte finns någon nordiska
arbetsgivarorganisation.
– Vi skulle gärna ha sett att det fanns en nordisk
arbetsgivarorganisation, säger Loa Brynjulfsdottir.
Trots att EU kommer att fortsätta vara en av de viktigaste
leverantörerna av premisser även på den nordiska arbetsmarknaden vill
Loa Brynjulfsdottir göra NFS mer nordisk.
– Jag tycker att vi tappat den nordiska kopplingen under
senare år. De frågor som vi arbetar med i Östersjösamarbetet, EU och
globalt, är också i högsta grad relevanta för det nordiska
samarbetet.
Men det finns också mycket att lära av varandra i den lite
snävare kretsen av nordiska länder som också står varandra mycket nära.
Även här har Loa Brynjulfsdottir goda meriter. Vi träffas i det svenska
riksdagshuset under en konferens om gränshinder.
Alltid nordisk
– Jag har alltid varit väldigt nordiskt engagerad, både
politiskt och fackligt. Jag är född i Reykjavik, men bodde i Bergen som
barn i många år. Så jobbade jag som Nordjobbare i Tampere med att packa
pepparkakor. Vi satt på gamla ölbackar och kallades för piipari
pakkari, om jag minns rätt. Senare var jag även Nordjobbare på
Färöarna. Därefter studerade jag i Uppsala medan resten av familjen i
Köpenhamn. Så har det blivit Bryssel och Island och nu NFS i
Stockholm.
– Du har kanske sett den nordiska broschyren om Jyrki och
Jóhanna som visar vilka problem som kan uppstå för ett par som flyttar
mellan olika nordiska länder? De kunde ha gjort en egen broschyr om
mig: ”Loa på luffen i Norden”, skämtar hon.
Arbetskraftens rörlighet är den andra stora frågan för NFS, förutom
försvaret av kollektivavtalsmodellen. Den tredje övergripande frågan är
gröna jobb.
– Jag har stött på många gränshinder själv – men inte några
som inte gått att lösa. Men av de frågor vi arbetar med är det
gränshinderfrågorna som väcker de starkaste känslorna.
Det blir så konkret:
– Vad händer med den isländska förskoleläraren som flyttar
till Sverige? Folk förväntar sig att det ska fungera och upplever ändå
att det blir många problem. Rädslan för att det inte ska fungera är ett
gränshinder i sig själv, eftersom folk inte vågar flytta.
De tre värsta gränshindren
Medan Nordiska ministerrådets gränshinderforum lagt fram en lista på
36 olika gränshinder, har Loa gjort sin egen ”bottom three” – lista, de
tre områden hon anser är de svåraste gränshindren.
– Högst upp på min lista, eller längst ned skulle jag kanske
säga, är problemen med arbetslöshetsförsäkringen när man flyttar
mellan olika nordiska länderna. Det är mycket rigida regler för
A-kassorna som skapar stora problem. Anmäler man sig inte omedelbart i
A-kassan i Sverige när man flyttar dit, för att ta ett exempel,
riskerar man att falla ut helt och hållet.
– Ett annat problem är den blankett E301 som det norska NAV
utfärdar, som är nödvändig för att få arbetslöshetsförsäkring i
Sverige, men som det kan ta lång tid att få.
Näst längst ner är skattelagstiftningen och på tredje plats att det
inte går att få rehabilitering i ett annat land än det som personen
arbetade i när han eller hon blev arbetsskadad eller sjuk.
För en svensk som arbetat i Danmark, men pendlat från Sverige, kan
det blir en stor belastning att behöva pendla för att få
rehabilitering, när det kunde ha skett i den egna hemkommunen, säger
Loa Brynjulfsdottir.
Startade grön nätbutik
Även den tredje arbetsuppgiften som väntar henne under de fyra år
hon valts till generalsekreterare – gröna jobb – har Loa
Brynjulfsdottir ett engagemang som är större än genomsnittet. Under en
föräldraledighet 2008 startade hon nätbutiken Ecoloco.
Hon berättar att hon fick idén till nätbutiken när hon skulle köpa
en body till sin nyfödde son. Enligt instruktionen skulle den tvättas
tre gånger före användning. Detta visade sig bero på de gifter som
bomullskläder innehåller.
– Efter det ville jag bara ha ekologiska kläder. För att framställa
ett kilo bomull går det åt ett kilo kemikalier. Det kändes
groteskt.
– Min drivkraft är, och har alltid varit, att bidra till att göra
världen bättre både för människor och miljö. Ecoloco var ett sätt att
påverka framförallt småbarnsföräldrar att leva lite grönare och
samtidigt bidra till schysstare arbetsförhållanden i den smutsiga
klädindustrin.
Ändrat arbetssätt i NFS
För att arbeta med de tre övergripande frågorna har framtidsarbetet
inom NFS också mynnat ut i att organisationen ska ändra arbetssätt.
– Istället för att arbeta geografisk kommer vi att organisera oss i
förhållande till frågan, eftersom allt vi arbetar med är
gränsöverskridande frågor, säger hon.
Idag består NFS av fyra heltidsanställda. I tillägg till ny
generalsekreterare har NFS under hösten också anställt två nya
handläggare/utredare: Maria Noleryd (Sverige), och Mika Domisch
(Finland). Eva Carp, som är ansvarig för ekonomi och administration,
utgör den sista brickan i NFS kansli och hon står också för den
nödvändiga kontinuiteten som behövs i organisationen.
