Tanken att staten ska se till att arbetstagare som utför offentliga
kontrakt får en anständig lön började breda ut sig redan i slutet av
1800-talet. Efter andra världskriget antog så Internationella
Arbetsorganisationen, ILO, konvention nr 94 om arbetsklausuler i
offentliga kontrakt. Den centrala bestämmelsen säger att arbetstagarna
ska garanteras minst lika förmånliga villkor som gäller enligt
kollektivavtal på platsen där arbetet utförs.
Bland de nordiska länderna har Danmark, Finland och Norge
ratificerat konventionen och alltså förbundit sig att rätta sig efter
den. Men efter EU-domstolens dom i det s k Rüffert-målet 2008 är det
omstritt vad medlemsstaterna kan kräva om arbetet ska utföras av
arbetstagare som utstationeras från andra länder.
Det råder inget tvivel om att de kan kräva att utländska företag
tillämpar minimivillkor i allmängiltigförklarade kollektivavtal, vilket
betyder att Finland, där nästan hela arbetsmarknaden är täckt av sådana
avtal, klarar sig.
Norge däremot hotas nu att ställas till svars inför Efta-domstolen
för brott mot EES-avtalet. I Norge finns allmängiltigförklarade
kollektivavtalsvillkor bara för ett fåtal branscher. På områden som
inte täcks av sådana ska upphandlande myndigheter ställa krav på löne-
och arbetsvillkor ”enligt gällande landsomfattande kollektivavtal för
den aktuella branschen”. Det är inte tillåtet, menar Eftas
övervakningsmyndighet ESA som har kritiserat den norska föreskriften om
löne- och arbetsvillkor i offentliga kontrakt på flera punkter. En del
av kritiken har regeringen tillmötesgått genom att ändra föreskriften
från och med den 15 november 2011, men när det gäller områden som inte
täcks av allmängiltiga kollektivavtalsvillkor står den på sig. I slutet
av månaden reste arbetsminister Hanne Bjurstrøm till Bryssel för att
framföra den norska regeringens ståndpunkt både till ESA och Europeiska
kommissionen, som också kommer att få yttra sig om ESA går vidare och
stämmer Norge inför Efta-domstolen.
Danmarks regering slöt i mitten av november ett avtal med
Enhedslisten om förstärkta insatser mot social dumpning. Bland annat
enades parterna om att främja bruket av arbetsklausuler i offentliga
kontrakt. I avtalet konstaterar man dock att området är hårt reglerat,
och att man behöver utreda en rad juridiska förhållanden närmare,
inklusive vilka begränsningar som följer av EU-rätten. I Danmark finns
inte alls några allmängiltiga kollektivavtal. Det betyder inte att det
är uteslutet för upphandlande myndigheter att kräva att utländska
företag tillämpar danska kollektivavtalsvillkor, men det måste göras på
rätt sätt.
Även i Sverige är frågan aktuell. Sverige har visserligen inte
anslutit sig till ILOs konvention nr 94, och någon övergripande
strategi mot social dumpning som i Danmark och Norge finns inte, men
många upphandlande myndigheter har ändå krävt att deras leverantörer
ska ge sina anställda villkor enligt svenska kollektivavtal. Liksom
Danmark saknar Sverige ett system för allmängiltigförklaring, och
därför är problemet att identifiera vilka villkor i vilka
kollektivavtal som utländska företag kan tvingas att tillämpa.
Kommunernas och landstingens intresseorganisation SKL och det svenska
Konkurrensverket som övervakar lagstiftningen om offentlig upphandling
har tidvis gett uttryck för skilda åsikter. Och mitt emellan står
upphandlande myndigheter och vet inte riktigt vad de får göra.
