– Kärnan i det som brukar kallas den nordiska välfärdsmodellen är att jämna ut villkoren så att alla invånarna ska kunna utveckla sig och samtidigt behålla den ekonomiska konkurrenskraft, säger professor Bjørn Hvinden, som leder det Nordic Centre of Excellence som sedan 2007 haft uppgiften att ompröva den nordiska välfärdsmodellen.
Det är denna balans som är så svår att uppnå när världsekonomin skakar och när, som Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt uttrycker det, «en skuldstorm rullar in och det måste byggas rejäla skyddsvallar i form av ökade säkerhetsmarginaler i ekonomin».
I klartext: Det finns inget utrymme för reformer eller motkonjunkturpolitik.
Den nya stormen kommer bara tre år efter den förra krisen. Den drabbade det minsta nordiska landet, Island, hårdast. Förtroendet för att politikerna kunde hantera situationen höll på att bryta samman. Men när den internationella valutafonden, IMF, den 26 augusti i år genomförde sin sjätte och avslutande genomgång av landets ekonomi var slutsatsen klar:
«Målen har nåtts och landet är på väg att återhämta sig».
Att ett nordiskt land tvingas ta emot lån från IMF kan förstås ses som att välfärdsmodellen kollapsat. Men som det framgår i vårt tema skedde omstruktureringen på Island inte genom att välfärdsstaten monterades ned, utan tvärtom genom en massiv satsning på att upprätthålla sysselsättningen och på åtgärder så att ingen skulle tvingas lämna sina hem på grund av att de inte klarade av banklånen. När Island fick problem, kom också hjälpen snabbt från de övriga nordiska länderna i form av garantier och lån.
Den andra sidan av modellen
Även om den ekonomiska konkurrenskraften haft mest uppmärksamhet har den andra sidan av välfärdsmodellen – att invånarna ska ha lika möjligheter till utveckling – fått förnyad aktualitet efter de våldsamma kravaller som skakat flera europeiska länder, och de regelrätta upploppen i flera brittiska städer i sommar.
Kontrasten till det sätt brittiska politiker reagerade är stor mot Norge, där en norsk terrorist den 22 juli dödade 77 personer genom ett bombattentat mor regeringsbyggnaderna och en massaker på ungdomspolitiker från Arbeiderpartiet. Det är det största angreppet på demokratin i ett nordiskt land sedan kriget.
Reaktionen från statsminister Jens Stoltenberg var att be om mer öppenhet och mer demokrati. 200 000 människor samlades i Oslo och i andra norska städer med rosor i händerna.
– Mycket talar för att terrorangreppets omfång och brutalitet, och de målgrupper den riktade sig emot utlöste ett mer situationsbestämt och akut behov att dela sin förfäran och sorg och att stå tillsammans på tvärs av de vanliga politiska skiljelinjerna, säger Bjørn Hvinden.
– Upploppen i de brittiska städerna skapade inte något liknande behov. Det norska och brittiska reaktionsmönstret kan därför knappas jämföras. Nu har vardagen börjat igen i
Norge, med en kamp om var ansvaret och skulden ska placeras och de underliggande stridsfrågorna om omfånget av invandringen börjar åter debatteras, säger han.
Svaga punkter
För när Bjørn Hvinden och hans kolleger har studerat den nordiska välfärdsmodellen finns det svaga punkter.
– Vi har undersökt om modellen verkligen leder upp till det som den lovar i form av att bekämpa fattigdomen och ojämlikheten i inkomster. Vi har sett på hur hög sysselsättning män och kvinnor har. Vi har också jämför Norden med andra länder i OECD för att se om de verkligen är så annorlunda som det hävdas.
– Svaret är att de nordiska länderna befinner sig ungefär där man skulle förvänta sig att de skulle göra, utifrån vad som sägs om den nordiska välfärdsmodellen. Men de har
sällskap av vissa andra rika OECD-länder och genomsnittstalen döljer att det finns betydande skillnader inom befolkningen i de olika nordiska länderna.
Den låga sysselsättningen för handikappade och vissa etniska grupper är två områden där länderna inte når upp till sina egna ambitioner.
Norge ligger lägst med bara 45 procent av de handikappade som arbetar, mot 61 procent på Island. För invandrare är talen mer lika, men inte helt jämförbara. Där ligger andelen på 62 – 64 procent.
– Vad som behövs för att alla ska ha samma chans är en «anpassad välfärdsmodell». Jämlikhet behöver inte betyda att vi är helt lika, säger Bjørn Hvinden.
Backlash mot multikulturalism
Han tänker då inte på en positiv särbehandling, som när speciella, kvinnliga professurer upprättas, utan att det tas hänsyn till behoven som vissa grupper kan ha. Det kan handla om ramper eller hissar i byggnader för att handikappade ska kunna röra sig i dem, eller att det finns möjlighet att få halal-mat i företagets restaurang.
– I många länder, inte minst i Danmark har det varit en backlash mot det som folk har uppfattat som multikulturalism. Men trots det som ofta hävdas från invandringsskeptiskt håll anser jag att i huvudsak så är det invandrarna som anpassar sig till att de nu lever i et annat land, och inte majoriteten som ändrar sina vanor och levnadssätt på grund av invandrarna.
Han understryker att ordet «anpassad» inte utan vidare betyder att mångfalden dyrkas och firas, som i de allra mest idealistiska versionerna av multikulturalism, där allt som var annorlunda och olikt ens eget upphöjdes till något positivt.
– Det som vi uppfattar som den nordiska välfärdsmodellen kan undergrävas på många sätt. Det grundläggande är ju väljarnas vilja och förmåga att skatter och överföringar ska fortsätta vara utjämnande, och löntagarnas vilja och förmåga till att fortsätta en förhållandevis solidarisk lönepolitik.
Den demografiska utvecklingen kommer enligt Bjørn Hvinden att ställa de nordiska länderna inför ett tryck om att strama åt, samtidigt som förväntningarna och efterfrågan av ekonomisk trygghet och tillgång till omsorgstjänster i ålderdomen kommer att öka.
– De nordiska länderna kan lösa något av arbetskraftsunderskottet genom invandring, men då aktualiseras återigen förmågan att ta med ökad mångfald på köpet, säger han.
