Klockan är strax efter fyra och höstmörkret börjar lägga sig utanför
Akavas kontor i Helsingfors. Sture Fjäder har ännu mycket jobb framför
sig innan arbetsdagen är slut: det är många saker han vill förändra och
tiden är knapp. Akademikerfackets ordförande sedan 2,5 år har klart
höjt centralorganisationens profil. Sture Fjäders ambition när han vann
ordförandekampen för två år sedan var att gå in tyngre i
samhällsdebatterna och där har han, som hör till Samlingspartiet,
verkligen lyckats.
Utmanar med öppenhet
Hans öppna linje har också fått mer traditionellt lagda kolleger att
oroligt skruva på sig. Där de har varit vana med att ärenden behandlas
i slutna rum har Sture Fjäder gått ut och öppet berättat om vad som
avhandlats på mötena.
Den finska fackliga kulturen är definitivt en utmaning. Samtidigt
kämpar han med att hålla ihop centralorganisationen som har mer än en
halv miljon högutbildade medlemmar organiserade i 35 förbund.
I bland har de inte mycket gemensamt. Den största gruppen i
medlemskåren är lärarfackets cirka 100 000 medlemmar. Majoriteten
arbetar ändå inom den privata sektorn.
Under de senaste fem åren har centralförbundet lockat fem andra
förbund med 60 000 medlemmar, men den framgångsrika rekryteringen har
också en baksida – internt gäller det att komma överens med helt nya
grupper.
– Vi har 35 ägare och tre förhandlingsorganisationer så naturligtvis
är det ganska jobbigt.
Arbetsfred i två år?
Bakom sig har han också utdragna förhandlingar med arbetsgivarna om
ett ramavtal som garanterar arbetsfred under de närmaste två åren.
Finland är inne i en djup kris och facket gick med på att i praktiken
frysa medlemmarnas löner. Cheferna lovar också hålla igen.
– Inte ska chefernas löner stiga mera än löntagarnas under de här
två åren för då är trovärdigheten slut, då går det inte att göra sådana
här avtal mera.
Regeringen stödde lösningen bland annat med inflationsjusteringar av
skatteskalorna vilket gör att köpkraften hålls intakt. Regeringens roll
i förhandlingarna är unik i ett jämförande perspektiv, och att beslut
om centrala frågor som pensionspolitiken, arbetslagstiftningen och en
del av den ekonomiska politiken läggs ut på arbetsmarknadens
parter.
– Visst har regeringarna vissa kontakter med de fackliga
organisationerna i de andra nordiska länderna, men nog har vi en
väldigt speciell situation i Finland där staten sätter vissa morötter
att hänga på ett snöre.
Oro för förnyelsen
I bakgrunden finns en djup oro för hur landet ska kunna förnya sig
samtidigt som centrala delar av näringslivet, Nokia och IT-sektorn,
kämpar för sin överlevnad.
– Vi har den största förändringen i finsk näringslivshistoria sedan
Finland blev självständigt. Vi måste hoppas att ut ur den här krisen
kommer man genom att det skapas nytt, helt enkelt, och då måste det
finnas de rätta incitamenten.
Med incitament avser han bland annat sänkta skatter på lönearbete
och det ska vi återkomma till.
Ordförande i NFS
Som ordförande i år för Nordens Fackliga Samorganisation (NFS) med
mer än 8,7 miljoner medlemmar har Sture Fjäder för tillfället också en
bredare plattform att stå på.
– Jag tycker jag satsat mycket på NFS kanske mer är många andra
tidigare ordföranden. Jag är en stark nordist. Jag har lagt ner mycket
tid, jag har suttit med kansliet. Under min tid satsar vi mera på
konkreta saker än sådana här kommunikéer.
Ordförandeskapet kommer enligt en noga uppgjord rotationsordning som
gäller ända fram till 2022. Det är alltid en ordförande och sex
personer i ett presidium som är ett arbetsutskott. Den som nästa år
blir ordförande är vice-ordförande.
NFS står för tillfället utan generalsekreterare efter att Loa
Brynjulfsdottir flyttat över till svenska LO och det visade sig att
hennes påtänkta efterträdare inte uppfyllde NFS-presidiets krav.
NFS har efter mycket diskussion skapat en gemensam syn och en klar
agenda med tre punkter, som sammanfattas så här av Fjäder:
– Bort med gränshindren och fri arbetsmarknad: det är prioritering
nummer ett. Den nordiska kollektivavtalsmodellen är utsatt för ett
tryck och vi måste ändra den, jag tycker vi ska göra det själva. Den
tredje är ett ekonomiskt och socialt hållbart arbetsliv.
Det är inte hans första nordiska förtroendeuppdrag. På 1990-
och 2000-talet var han vid sidan av sitt dåvarande normala jobb
generalsekreterare för Nordiska Civilekonomförbundet.
– Jag tycker man ska se Norden som en helhet. Om det händer
någonting i Finland, Sverige eller Danmark, något större vad gäller
satsningar eller industrietableringar, nog ger de ju jobb i de övriga
nordiska länderna också för att företagen i dag är så sammanknutna. Det
är business to business och det är nätverk.
EU-vänligt
Mina kolleger i Oslo läste Akavas Europaprogram och tyckte det
kändes mera EU-vänligt än de är vana med?
– Jo, men Akava tror starkt på nordiskt samarbete och på Norden som
en arbetsmarknad. Det att vi tycker att Europa är en möjlighet, det är
ju inget motsatsförhållande, men jo, vi upplever att EU är mera en
möjlighet än ett hot.
Akava är också en stark förespråkare av den gemensamma valutan.
– Euron har ju varit bra ur finsk synvinkel, ur en finsk löntagares
synvinkel.
Vad gäller NFS är den viktigaste frågan är arbetskraftens rörlighet.
Norden har i princip haft en fri nordisk arbetsmarknad sedan 1954, men
gränshindren är fortfarande många även om gränshinderforumet under Ole
Norrbacks ledning har medverkat till att vissa av dem tagits bort. (AIN
har under årens lopp skrivit en rad artiklar om gränshinder)
– Det har att göra med säkerhet som pensioner, sjukförsäkring,
arbetslöshetssystem etcetera. Det här är den sociala biten på
arbetsmarknaden och det är ju klart att man har nationella lösningar
vad gäller pensioner, skydd, försäkringar och sådant – de är ju inte
några EU-frågor. Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har ju ingen
sådan roll som EU och parlamentet, att man gör direktiv och så.
Därför finns det problem.
Sture Fjäder anser att den tjänstemannagrupp som nu tar över arbetet
inte är en bra lösning.
– Man kan inte bara konstatera problemen, man måste lösa problemen
och här har NFS en agenda. Vi vill ha som mål att det inte finns några
gränshinder på arbetsmarknaden.
Han påpekar att NF varit en pådrivande kraft och haft ett nära
samarbete med Nordiska ministerrådet och med Ole Norrback.
– Kanske Nordiska ministerrådet borde ta ännu ett närmare samarbete
med NFS och de fackliga organisationerna i respektive land för vi har
kunskapen och vi har medlemmarna, vi har ändå en så hög
organisationsgrad att vi har rätten att tala. Våra förbund får
telefonsamtal om det här så vi kan ju vara en part, men det är klart
att det är politikerna som har mandatet – det är ju de som stiftar de
nationella lagarna och de borde man ju koordinera så att man får bort
de här gränshindren.
Men har NFS en enda åsikt här – det finns ju även de som förespråkar
högre gränshinder?
– Ja, men inget NFS-förbund har någon nationell politik utan här är
nog alla eniga att man vill ha en fri arbetsmarknad i Norden och att
alla gränshinder skall bort.
Norden viktigt
För Finland har nordiskt samarbete redan länge varit en väg
västerut, under hela perioden efter andra världskriget.
– Nu tycker jag det finns en renässans för nordiskt samarbete, det
finns ett stort behov av det. Om man ser på Norge så är det väl det
mest EU-anpassade landet i Norden, trots att man inte hör till EU.
Samtidigt ser han ett stort utrymme för förbättringar av den
ekonomiska, politiska och sociala modell som Norden till stor del har
gemensam.
– Vad är den nordiska välfärdsmodellen? Är det den vi har i dag,
eller är den något förnyat som inte är så bred som den är nu, för
åtminstone i Finland har vi problem att finansiera den?
Den demografiska utmaningen med en åldrande befolkning gör
diskussionen om det framtida välfärdssamhället akut. I EU trycker de
nya medlemsstaterna och Sydeuropa på Tyskland och uppåt, mot Norden,
att uppluckra arbetslagstiftning och kollektivavtal.
NFS har under årens lopp talat för att politikerna borde ställa sig
upp och försvara den nordiska kollektivavtalsmodellen.
– Den har vi hela tiden på agendan för Norden för det finns ett
liknande kulturarv: vi har liknande samhällssystem, vi har samma grund
vad gäller arbetslagstiftning och kollektivavtal. Beroende på land så
har man mera avtal och mindre lagstiftning, eller mera lagstiftning och
mindre avtal. Men det är ändå samma grundsyn, samma sociala modell och
samma nordiska välfärdssamhälle.
Sture Fjäder tycker att gensvaret varit dåligt. Den fackliga
organisationsgraden är fortfarande ganska hög i Norden jämfört med
många EU-länder, vilket gör NFS en representativ organisation. Därför
borde politikerna lyssna.
– Det vi saknar i Norden är en social dialog vad gäller arbetsliv
gentemot Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och arbetsgivarna –
ett sådant samarbete skulle vi gärna ha, på samma sätt som inom EU, ha
en social dialog. Det vill NFS ha och det har man lite lovat från
politikerhåll. Men arbetsgivarna har ju ingen nordisk organisation.
Välfärdsfrågan
Och det är väl i välfärdsfrågan som Sture Fjäders samhällssyn
framträder allra tydligast.
– Vad är det vi kollektivt alla har ansvar för och vad är det som
individen har ansvar för? I alla nordiska länder pågår det en debatt om
det offentligas roll. Välfärdssamhället var väl inte det att man skulle
outsourca hela sitt liv?
Själv tycker han inte det handlar om ideologi. Det budskap han
framför finns förankrade i Akavas strategi och är inte hans personliga
tankar.
– Det här är ju ingen politisk fråga utan det är en syn på hurudant
samhälle ska vi ha. Borde människorna ha mera valfrihet och få besluta
över sina pengar i stället för att man tar in dem i form av skatter och
politikerna delar ut dem till service?
Finländare som förtjänar mellan 3000 och 6000 euro per månad utgör
18 procent av alla skattebetalare, men de betalar 53 procent av de
statliga skatterna.
– Då förstår du att vi ha ett stort intresse av vad det är man ska
finansiera i framtiden, vad är det man har råd med? Vi måste göra en
prioritering och det är den svåra frågan för politikerna. Vi tänker
föra den debatten: vad är det åtminstone man bör hålla kvar?
Ni talar för att sänka löneskatterna till en allmäneuropeisk
nivå, men strukturerna är ju annorlunda och välfärden kostar?
– Jo, välfärden kostar, men vi har en vision som vi kallar vision
2019. Vi vill skapa ett nytt välfärdssamhälle där man klart slår fast
vad som är samhället och vad är individens ansvar.
För Sture Fjäder är bland annat skola, hälsovård, dagvård och
åldringsvård serviceformer som staten självklart ska stå för.
– Utbildning, bildning, kunskap – det ska vara för alla, men ska
samhället blanda sig i allt eller borde man låta marknaden och
individerna besluta?
Akavas ledning följer med oro hur den offentliga sektorns andel av
BNP växer tänker att bara en växande privat sektor kan upprätthålla den
offentliga sektorn.
– Desto fler företag vi får och desto mer incitament vi får, desto
bättre går det för Finland och övriga Norden. Ju bredare och större
privatsektor vi har, desto större kan den offentliga sektorn vara så
det är ju inget nollsummespel.
Enkäter bland medlemmarna visar också att synen på arbete har
förändrats, det finns en ny generation som vill bli företagare, inte
för att rädda Finland, men för att få råda över sig själva. Ekonomisk
framgång är också en drivkraft.
– Som löntagare i Finland kan du aldrig bli rik, vi har så höga
marginalskatter. Det är ett utjämnande system, det är den nordiska
modellen och det garantera fred i samhället. Men det är inget
incitament att göra långa dagar och ansvara för hundratals
människor.
Tjänstesektorn i Finland upplevs också som underutvecklad och det är
där den största potentialen för nya jobb finns. Med en tio procent
högre sysselsättningsgrad skulle Finland ha några som helst problem med
de offentliga finanserna.
– Vi har så höga skatter att människorna inte kan konsumera.
