Kanske kunde man våga jämföra med arbetar-
eller lands-bygdsförfattarnas frammarsch i svensk och nordisk
1900-talslitteratur. De kom att betyda så ofantligt mycket för
folk-upplysning, social rörlighet och politisk kultur i våra samhällen.
Med tiden kan Bakhtiari, Hassen Khemiri och deras gelikar också göra
det. Men varför är det bara i svensk kultur vi anar något sådant?
Danmark som, med sin hårt
skruvade invandringspolitik, är besatt av frågor om islam, islamister,
integration och hot mot danskheten har visserligen en egyptiskfödd
ståupp-komiker som Omar Marzouk. Norge har sin Shabana Rehman. Finland
har så få utomeuropeiska invandrade att landet får sägas ligga 30 år
efter övriga Norden. I alla de skandinaviska länderna finns
rapartister, dj:s, pop- och rockgrupper med utomeuropeiska
erfarenheter.
Men bara Sverige börjar få en litterärt
berättande generation. Och därtill duktiga filmregissörer som libanesen
Josef Fares och iranier Reza Bagher. Så frågan kvarstår: varför Sverige
men inte övriga Norden?
Det finns inget enkelt svar.
Det är däremot lätt att utifrån en sådan här iakttagelse tro att
integrationen hunnit längre i Sverige än i t ex Danmark. Eller
att den högljudda tonen i dansk utlänningsdebatt i sig verkar
exkluderande, avskräcker dem med annorlunda bakgrunder. Men någon
statistik som belägger eller som rättvist jämför de nordiska länderna
då det gäller invandrarna i kulturlivet finns inte. Man får nöja sig
med intuitiva gissningar och känslor.
Över huvud taget är det, konstaterar jag
som nordisk korrespondent, svårt att göra väl-underbyggda jämförelser
ifråga om integrationen. Schabloner om grannländerna, generaliseringar,
fördomar, ges desto större utrymme. ”Ländernas statistikredovisning och
invandringspolitik skiljer sig så pass mycket åt”, heter det t ex i
svenska Integrationsverkets rapport om integrationen år 2005, när
internationella jämförelser kommer på tal. Inte ens statistiken för så
konkreta ting som sysselsättningsgrad bland invandrare,
bostadssegregation, läget i skolan och utbildningen är så
användbar som den borde vara. Integrationsverket menar t ex att de
utrikes födda i Sverige är sysselsatta i högre grad än i Danmark.
Häromdagen talade jag med danska integrationsministeriet om detta. Där
ville man hävda att påståendet är missvisande. De svenska siffrorna
inne-håller en stor mängd finska invandrare, de danska gör inte det,
utan här särredovisas de ickeeuropeiska osv. Jämförelsen skulle alltså
vara irrelevant. Så där kan man hålla på. Område för område.Tyvärr.
Den europeiska samarbetsorganisationen
OSCE:s kommissarie för minoritetsfrågor lägger snart fram en studie som
jämför integrationen i Danmark och Sverige. Om den skingrar fördomar
med fakta återstår att se. I väntan på den dagen rekommenderar jag alla
att läsa böckerna ovan. De berör det stora som idag omvandlar våra
nordiska samhällen och som, trots allt, inte alltid låter sig fångas i
tabeller, statistik och attitydundersökningar. Än har litteraturen en
stor uppgift.
Artikkelen har vært
publisert i AiN nr 2, 2006 og kan lastes ned som pdf.
