“Med vårt västra grannland som förebild” hette statsvetaren Lauri
Karvonens doktorsavhandling för en del år sedan. Där visades hur
självklart svensk välfärdspolitik stod som modell för idel reformer i
Finland.
Vi svenskar – företrädda av den evigt statsbärande socialdemokratin
– såg oss gärna i rollerna som de avundsvärda och efterföljansvärda i
den nordiska gemenskapen.
Det var då det.
Idag tävlar Sverige och Finland om jumboplatsen i nordiska
välfärdsligan (mätt i BNP per invånare). Världen har vidgats, men
finländarna har snabbare tagit det till sig än svenskarna. Båda folken
har problem med sysselsättningen och arbetsmarknaden – liksom alla
folk, förstås men av de två är finländarnas problem störst. Nästan en
tredjedel av medborgarna i arbetsför ålder står utanför
arbetsmarknaden.
Arbetslösheten mellan åtta-nio procent visar att Finland skiljer ut
sig från hela övriga Norden. Samidigt driver globaliseringen fram fler
företagsutflyttningar och jobben blir inte fler. Vid årsskiftet sänks
företagsskatterna en liten aning. De lär inte hjälpa mycket. I vintras
tillsatte regeringen en stor utredning om Finlands konkurrenskraft i
den internationaliserade ekonomin. Den fick först tid till november
2005, men tvingade nu brådstörtat lägga fram besked redan i början av
november 2004.
Det belärande för mig är iakttagelsen att Finland numera inte är
beroende av att först ta reda på ”hur svenskarna gör”.
Då det gäller sysselsättningen är Danmark intressantast, både i
allmänna debatten och i regeringen. Varför? Svensk arbetsmarknad med
sina regleringar kring anställningstryggheten för vikarier och
projektanställda och sina många deltidsarbetande är egentligen
artfrämmande för Finland. Danmarks lösare villkor är mer likt. Den
högre rörligheten på dansk arbetsmarknad, stöttad av generösa
arbetslöshetsersättningar (90 procent) tycks ge resultat. Folk vågar ta
risken att byta jobb, kanske med en tids arbetslöshet däremellan.
Kan Finland ta efter? Det är frågan. Förmodligen är företagsklimat,
löntagarmentalitet och näringslivets struktur så olika i de två
länderna att det inte låter sig göras i en handvändning. Men det
avgörande ligger på ett annat plan; att exemplet Sveriges
devalverats.
Ifrån Helsingfors ser jag det tydligare; den stegrade svenska
osäkerheten på reformpolitikens områden. Över allt känns den; är sänkta
spritskatter metoden för att behålla jobb och inkomster inom
alkoholindustrin i Sverige, kan ökade skatteavdrag för köp av
hushållstjänster hos privatfamiljer skapa fler arbeten och göra svarta
jobb vita? Är ”sabbatsår” i arbetslivet något att satsa på?
Frågor vi svenskar diskuterat på senare år, men ängsligt är det nu
vi som blickar mot Finland eller Danmark efter argument. Mer sällan
tvärtom. Sedan jag flyttade till Finland har jag fått för mig att detta
är vårt svenska dilemma. Betraktar jag mitt eget fosterland genom
glasögonen jag för en stund lånat av grannen syns problemet så tydligt.
Att se sina egna proportioner. Ska det vara så svårt för oss
svenskar?
