Debatten om könskvotering har varit intensiv de senaste dagarna i Norge.
– Man skulle nästan tro att det var 8 mars, påpekade jämställdhetsminister Solveig Horne från Fremskrittspartiet under lanseringen av boken «Virkningen av kjønnskvotering i norsk næringsliv», med Mari Teigen som redaktör.
Det beror delvis på att det inte blev en kvinna, den här gången heller, när några av de största norska företagen bytte koncernchef, som Statoil, Telenor och Yara.
Men det beror också på att många har starka åsikter om resultaten som Mari Teigen och hennes kolleger kommit fram till. Själv sammanfattade hon skälet till att det är så få kvinnliga chefer på följande sätt:
– Kvinnor tenderar mot att se att det är ett problem med näringslivet. Män tenderar mot att det är ett problem med kvinnorna.
Forskarna har skickat en enkät till 127 företag och fått svar från 404 toppledare, 114 kvinnor och 290 män. Skillnaden hur de uppfattar problemet är inte särskilt stor i svaren på några av frågorna.
71 procent av de kvinnliga cheferna anser att en viktig förklaring är att det är för få kvinnor som söker på sådana tjänster. 66 procent av männen tycker också det.
På frågan om rekryteringen till ledarposterna sker genom informella nätverk, det som i Norge bruker omtalas som Gutteklubben Grei, svarade emellertid 54 procent av kvinnorna att de ansåg det, men bara 26 procent av männen.
En förklaring av att effekten varit så liten av kvoteringslagen kan vara att orsakssammanhanget är det omvända: Styrelseledamöter väljs bland de som har haft en operativ erfarenhet i ett företag, inte tvärtom.
Sura koncernchefer
Men det höll inte Svein Rennemo, styrelseordförande i Statoil med om:
– Att fylla styrelserna med gamla sura koncernchefer är inte någon bra modell.
Han lyfte istället fram ett annat resultat av kvoteringslagen: att arbetet med att välja nya styrelsemedlemmar professionaliserats. Kvoteringslagen gjorde att det ställdes större krav till processen hur styrelsemedlemmar väljs.
– Norge borde exportera modellen med valgkommitteer (valberedningar) till utlandet. De tvingar fram en professionell process sa Svein Rennemo.
Turid Solvang, som är direktör för Norsk institutt for styremedlemmer, hade hoppats på att kunna diskutera själva styrelsearbetet när kvoteringslagen väl hade genomförts.
Men diskussionen om lagen, som kräver att minst 40 procent av vardera kön ska vara representerat i styrelserna för det som kallas de publika företagen, samt statliga och kommunala företag, har fortsatt. Delvis för att den blivit en modell för så många andra länder.
– Vår utgångspunkt när vi arbetar med sammansättningen i styrelserna är inte jämställdhet, men att företagen ska bli mer lönsamma. Det är uppenbart att det inte går att mäta effekten av att styrelserna har fler kvinnor, säger hon.
I enkäten är det emellertid klart fler kvinnor som anser att lönsamheten i näringslivet skulle bättras om det vara balans mellan könen i både styrelserna och företagsledningarna. 58 procent av kvinnorna i undersökningen var eniga i det, men bara 37 procent av männen.
Det främsta resultatet av kvoteringslagen är att det nu är könsbalans i alla fall i en del av företagens styrelser. De drygt 200 publika företagen (ASA) är ofta stora, men de är trots allt få. Det finns 250 000 privata aktiebolag (AS) som inte omfattas av lagen i Norge. Jämför man utvecklingen i styrelserna i de två olika bolagsformerna är det i alla fall en ting som är säker: Utan lagstiftning är det inte mycket som sker:
Andel kvinnor i styrelserna i ASA och AS (%)
